Att inse sina begränsnigar

Jag var på väg till gymmet när det plötsligt tog tvärstopp. Vänt ut och in på mig själv i fyra dagar för att tömma mitt förråd och min lägenhet på de kartongerna. Flyttstädat, åkt till återvinningscentralen ett flertal gånger, lämnat kläder till Röda Korset och kört de resterande sakerna till nya hemmet. Igår när jag kom hem värkte det i benen efter allt spring i trapporna (både min förra lgh och den nya är på högsta våningen) och axlarna signalerade stressvärk. Andetagen stannade någonstans på vägen och jag hade svårt att få luften flöda genom kroppen. Jag önskade att dra ett stort täcke över huvudet och vakna upp med en massa ledig tom tid.

Det har varit ont om sömn denna veckan, är ensamt då Håkan är bortrest och jag saknar honom enormt. Kroppen har vägrat att slappna av på natten, har vaknat alldeles för tidigt och inte kunnat somna om. Och för att orka träna måste man sova.

Så, idag skulle jag trots omständigheterna träna efter lämnat nycklarna till hyresvärden. "Bara svänga förbi Ica först, tänkte jag. När jag skulle betala tittade kassörskan oroligt på mig flera gånger innan hon tillslut sa: Stressigt idag? Utan att tänka svarade jag: Jag vill inte göra något mera idag. Blev förvånad själv över mitt svar eftersom jag var på väg till gymmet. Jag älskar gymmet! Hon log och svarade: Nej, jag ser det. Då plötsligt slog det mig att jag hade ingen ork kvar efter jobb och flytt. Jag skulle bara bryta ner min kropp ytterligare genom att hetsa iväg till gymmet. Jag var redan sen och ville hinna hem för att prata med Håkan via Skype innan han somna. ( I Kina ligger de 6 timmar före..) Sen duscha och laga mat och fortsätta packa upp. Hur tänkte jag?

Jag inser att Stålkvinnan som jag så gärna vill vara ibland, har begränsningar och hur jag än vänder och vrider på tiden blir inte minuterna fler. Hade varit så mycket enklare om jag redan från början bestämt mig för att ta tre dagars ledigt ifrån gymmet, då hade jag sluppit stressen över att jag inte hunnit träna. Men jag kan verkligen vara envis. Eller lite dum....Glad är jag ändå mest över att jag lärt känna min kropp. Det samarbetet gör att jag kan se mina begränsningar i tid. 

                                                  Ibland vill jag mer än vad jag klarar av.