Rehabövningar innebär inte hög puls och mjölksyra i musklerna. Inte heller rödblossande kinder och svettdroppar längs tinningen. Sinnet vänds istället inåt och kropp med tanke får en timmes högkoncentrerad lektion. Jag övar på att känna varje muskel arbeta och hur den reagerar. Var det tar emot och om det gör ont. Under passets gång ökar både rörlighet och blodcirkulation. Kroppen lär sig att släppa det gamla rörelsemönster som gav skador och smärta. Samtidigt som jag saknar att ta i med musklerna njuter jag av harmonin som kroppen får genom att arbeta i lugn takt. Vi behöver båda delar för att kunna utvecklas inom vilken sport vi än utövar. Egentligen behöver alla människor att vända sin tanke inåt ofta för att öka närvaron och välbefinnandet. I våra kroppar finns så mycket minnen. Både goda och onda.
Under tiden som bokstäverna skapar detta inlägg slår det mig hur mycket jag brinner för ämnet om kropp och själ. Det är samma beroendekänsla som kommer den allra första varma vårdagen. Lungor som fylls av doften från en fuktig asfaltsväg och solen som efterlängtat når våra bleka kinder med sin värme. Ivrig fågelsång och ögon som betraktar en långsam nyvaken humla på jakt efter sin första blomma. En förtrollande berusning. Man vill bara stanna tiden samtidigt som man vill ha mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar