1200 kilometers tankeverksamhet

Söndagen bjöd på en tänkvärd reflektion över skillnaden mellan löpning och promenad för min del. Jag har aldrig varit någon "promenadtjej", förutom när jag var sjuk, eftersom det var det enda som kroppen orkade med under en längre tid. På den tiden kunde jag gå kilometer efter kilometer och låta tankarna vandra omkring i både ljus och mörker. Jag var så oerhört lycklig och tacksam över att äntligen kunna få en efterlängtad ork i form av någon slags kondition. Tacksam över att få känna den stickiga känslan som bildas i benen och känna en lätt värme blossa på mina små kinder. Men innerst inne brann hela tiden min längtan och iver att få ta stegen lite snabbare och lite lättare. Att få släppa tankarna fria tillsammans med kroppen och känna hur pulsen ökar. Jag längtade efter att få springa. Så mycket att det gjorde ont.

När jag denna söndag den 26 September promenerade drygt en mil för omväxlingens skull märkte jag hur hårt tankarna började arbeta. Det var som att när det var slut på ideér så började allt bara om igen. Jag saknade att få ha det fritt i huvudet, bara andas in luften i lungorna och känna den frihet jag får när jag löper. Få tom tid på något vis.

Med detta vill jag säga att aktivitet med kroppen verkligen kan vara relativ. Den är individuell för varje människa men också så formbar efter var man befinner sig i livet just för stunden. Idag kan jag springa. Min kropp orkar utan att få ont och jag klarar att sätta upp mål utan att prestera sönder glädjen. Och det ger det mig frihet i sinnet. Så om jag får välja, vilket jag idag har den stora förmånen att kunna göra, så blir det tveklöst en stunds tom tid tillsammans med min kropp susandes över marken.