Ett rekord jag alltid drömt om!

Om jag kunde flyga skulle jag antagligen glida runt på alla världens moln ikväll. Ett av mina idrottsmål har äntligen infriats, att springa 5 kilometer under 25 minuter vilket jag också utlovade här innan jag drog iväg på dagens runda. Det var en sådan där kväll då benen sprang helt på egen hand, kroppen kändes fjäderlätt och hela löpningen var ett enda stort leende. Luften var full med höstens syre och det fyllde mina lungor så de aldrig blev trötta. Håkan fanns med på cykeln bredvid och såg till att jag höll rätt tempo för att kunna slå min förra tid som var 25:47, så utan honom hade rekordet lyst med sin frånvaro. Hans berömmande ord gjorde det slog gnistor i gruset och när han sa åt mig att jag inte behövde öka tempot mer för att klara tiden så sprang jag bara fortare. Det bor en liten tävlingsdjävul i mig som är bra att ha ibland. De hornen gav mig en tid på 24:25.

Min kropp är nu så trött men så nöjd. Kvällens prestation var ett optimalt samarbete av alla sinnen och det känns som om jag skulle kunna dansa hela natten lång i rent rus. Om jag tar mina tankar sju år tillbaka i tiden så var det närmaste jag kom löpning var att promenera sakta i skogen pga smärta både psykiskt och fysiskt. Det går att ta sig tillbaka. Med rätt vilja och en stor kärlek till livet.