Egentligen är vi alla lika

Jag träffar en kvinna. Vi började prata med varann och det slår mig att ibland är det verkligen meningen att vissa människor ska mötas. Vi finner varann över ett ögonblick och orden flyger som nyvakna fjärilar i luften. Om och om igen känner vi igen oss i varandras tankar och erfarenheter, trots att vi har passerat igenom helt olika öden.

Vi konstaterar att vi människor bär på samma känslor. Glädje, hat, kärlek, rädsla och mod för att nämna några. Men vi hanterar dom olika vis, beroende på hur livet har lärt oss att just hantera dom. Vissa väljer att se och möta dom, vissa vill blunda och förneka. En del går omkring och är ständigt rädda för allt var känslor heter och en del älskar att granska sin insida. Vi väljer själva hur vi vill se på de olika känslolägena och därmed också vilka vi vill vara. Och när sen äntligen vågar blotta oss, är vi egentligen inte så olika.
  
Hur väljer du att hantera dina känslor?

Varje människa har sin verklighet och vi är rörande överens om att trots det liv vi har bakom oss, är både hon och jag så tacksamma för vad vi lärt oss. Vi står båda med ett stort leende som lyser varmt i våra frusna ansikten och pratar om tider då livet var jobbigt och mörkt. Lite komiskt när man tänker efter, men det är när vi kan se det svåra med ljusa ögon som livet börjar om.

När vi skiljs åt är jag alldeles varm i hjärtat och jag tänker: Tänk att denna kvinna, som verkar ha gått igenom ett helvete, kan lysa och stråla så av liv. Såna möten är för mig så värdefulla och jag påminner mig om att jag verkligen älskar att leva med allt dess innehåll. Det är för mig livskvalitet.

                         Idag sken solen från alla håll samtidigt. Både från utsidan och insidan.