Det forsade ner på golvet

Jag har sett när dom kommit ut illröda i ansiktet med håret klistrat utefter ansiktslinjen. Jag har tänkt: Aldrig. Aldrig jag utsätter mig för 'det där'. Sen har jag löpt vidare på mitt band. Men, livet bjuder på oväntade överraskningar. För att skona mina ben från den hårda löpningen minst ett pass i veckan och samtidigt få bra tröskelträning måste jag hitta en ny aktivitet. Typ en spinningcykel. Klokt nog valde jag att cykla första gången på alldeles egen hand, hade fallit halvdöd ner efter halvtid om jag startat upp med ett pass.

Tröskel kom redan vid ca 153 i puls, vilket är i löpningen en lättjobbad puls för mig. Men, det var bara att härda ut för att uppnå de 20 minuterna i en medelpuls på 85 % (156) som jag bestämt innan. Det gjorde så ont i benen och svetten forsade som ett vilt vattenfall ner på golvet. Det var fruktansvärt. Men så efteråt kom den där underbara träningsglädjen och endorfinkicken av att ha lyckats med något man aldrig kunnat drömma om. Lustigt det är livet, att man aldrig vet vad det bjuder på. Plötsligt står man där med hakan i knävecken, jag som aldrig skulle sätta mig på en spinningcykel. Kan tala om att till helgen är det dags igen.

Sen har denna nya träningsform kommit in i mitt liv av ytterligare anledning, men om den ska jag berätta en annan dag. Det är nämligen en riktig solskenshistoria.