Kanske blir vi kompisar i framtiden

Jag ökar motståndet och ställer mig upp. Har lärt mig hur man gör nu, första gången jag skulle låta benen jobba på extra höll det på att gå riktigt illa. Det tar inte lång tid innan mjölksyran knackar på. Jag älskar den där känslan i kroppen när smärtan börjar sprida sig och jag får kämpa för att lura kroppen med min mental styrka. Just det momentet får mig att växa i mitt träningsego och orka lite till.

När jag sedan får sätta mig ner igen känns det som rena semestertrippen. Smärtan släpper i takt med att pulsen sjunker och tiden går fortare än för 10 dagar sedan när jag hade premiär på "den där kommer jag aldrig prova maskinen".  Det var den kvällen jag slogs med alla celler jag hade och min kropp forsade i svett. Trodde rumpan skulle vara utan skinn när jag var färdig och benen stack och kämpade med sin återhämtning i många,många timmar efteråt. Idag svettades jag lite mindre och jag behöver inte kämpa för allt jag är värd, för att överleva de där minuterna. Tror bestämt att sadeln också börjar kännas lite mjukare. Märker att jag inte tycker det är så dumt, att sitta där på spinningcykeln och kämpa med puls, svett och mjölksyra. Kanske blir vi kompisar, jag och cykeln. Vi är i alle fall en god bit på väg.

Dagens pass: 70 minuter Puls: 76.3 % av max i 50 minuter.