Jag längtar efter den där fruktansvärda smärtan

Jag får väl bita mig själv i tungan eller vad man nu brukar göra, när man påstått något och vid senare tillfälle plötsligt inte kan stå för vad man sagt. Trodde aldrig jag skulle ärligt längta efter min nya plågoande som får mig att tillverka stora svettpölar på golvet och ge mig en skinnflådd svidande bak. Plågoanden som tvingar mig att jaga pulsnivåer som jag verkligen inte vill skryta med och som får mig att se illrött och vilja kräkas när mjölksyran knackar på. Anden som färgar mig bleka vinterhud rödflammig efter bara några fjuttiga minuter och som får mig pressa på med mina tunna, klena ben igen..igen..och igen...För vem tusan kan längta till det..??

Tar min längtan som ett tecken att jag äntligen håller på att tillfriskna från min envisa förkylning, även om det inte är dags att köra på igen.  Här segrar förnuftet före prestation och vilja. Men snart...ska jag släppa lös träningsdjävulen och då kommer det ryka svartrök ur alla celler samtidigt!