Jag ger aldrig upp!

Sju dagar innan min första SM-tävling kom ett tråkigt besked. I fredags var det dags för ett besök hos kiropraktorn eftersom min axel gjorde ont igen. Både Johan och jag trodde nog att det var den gamla skadan som spökande, men det visade sig vara ett fäste i axeln som ömma rejält. Det var kraftigt överansträngt pga det inte hunnit återhämtat sig ordentligt mellan passen. Mina muskler har haft snabbare tillväxt än mina senor, vilket är ett vanligt problem om träningen går fort framåt. Enkelt förklarat är mina muskler starkare än mina fästen.

Vi pratade igenom upplägget inför SM och vila, rörlighetsträning i kombination med konditionsträning var det enda rätta sista veckan. Efter SM börjar sedan en ny rehabiliteringsresa som kommer innehålla ett helt nytt träningsupplägg. Hur länge den resan kommer att pågå, är det ingen som vet, men jag ser fram emot att ge min kropp vad den behöver för att läka.

För mig fanns det inte att ge upp. Det är mitt andra rejäla bakslag med en skada på ett år, men jag tänker möta motgångarna med framgång. Lära mig att lyssna på vad min kropp behöver och vill ha för att må bra och fortsätta resan genom idrottens värld. Jag vill så mycket och ibland vill jag mer än vad min kropp klarar av, men om jag kan hitta balansen mellan kropp och själ, kommer till sist ett unikt och hållbart samarbete oss emellan att hålla livet ut.