Igår var det dags för besök hos Johan på Ryggcenter i Örebro. Rörligheten i axelleden var jättefin, men fästen och senor var lätt överansträngda. Mina muskler har haft snabbare tillväxt än mina senor, vilket är ett vanligt problem om träningen går fort framåt. Balansen att "skynda långsamt" har inte riktigt fungerat. Jag har tränat när muskeln varit återhämtad men inte senan som behöver mer tid på sig. Vi diskuterade lite fram och tillbaka där Johan rådde till att ändra antal träningsdagar i veckan för att få längre återhämtningsprocess. När jag berättade att ett tungt bänkpass väntade imorgon (läs idag) skakade han bara på huvudet. Låt dagens behandling sjunka in och låt kroppen vila. Du tjänar på det i framtiden. En lätt upprörd Malin bollade fram och tillbaka med sin kiropraktor där hon till sist gav med sig och accepterade fyra dagars full vila. Träningsnarkomanen hade förlorat.
Det är som om jag ibland inte kan tänka själv, jag blir som en envis 3-åring som vill äta godis varje dag. Förstår att det inte är nyttigt, men suget får förnuftet att försvinna. Utan min kiropraktors ord hade jag aldrig tagit ett eget initiativ till så många dagars vila. Och framförallt, efter vilan väntar ett helt nytt träningsupplägg med mer återhämtning i schemat.
Vi har arbetat tillsammans i exakt ett år nu, jag och Johan, och man kan säga att han nu känner mig utan och innan. Han är inte bara min kiropraktor, han fungerar även som min handbroms och stöd i min träning. En ovärderlig hjälp som jag är oerhört tacksam att få ha i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar