Stockholmssyndrom?

Gjort flera upptäckter under veckan som gått. På väg till skolan har jag gått på Södermalmsallén, som är en gång & cykel väg. Både på vägen till och från skolan har jag mött hundar och dess ägare ute på promenad. I ungefär hälften av fallen har hundarna varit okopplade, mitt i stan.... Jag tänker på de som är väldigt rädda för hundar, hur obehagligt de måste tycka det är att möta en hund som inte är kopplad?

Andra syndromet är att människor knallar i nio fall av tio mot röd gubbe. De sticker ut huvudet i körvägen, kollar lite snabbt och springer över i bästa fall till andra sidan, men oftast kommer de bara halva vägen och får stanna mitt emellan körbanorna. Är det för de har så bråttom? Inte tid att vänta på grön gubbe?

Hur som, reflektioner på olikheter vad det än innehåller, är nyttigt. Stockholmarna verkar över huvud taget ha vansinnigt bråttom överallt och när "jag" då uppmärksammar det, med mitt 200 kilometers tempo i vardagen, då har de verkligen bråttom....