Jag är en tävlingsmänniska. I varenda liten cell och i varenda liten tanke. Drivet, målet och kampen, jag älskar det. Ända sen jag var liten har det funnits där, sammansvetsat mellan min kropp och själ, mitt tävlingsego som kan ta mig genom ett brinnande hav och en himmel utan luft. Ofta känns det som om det inte finns något jag inte skulle klara, lite otäckt och förtjusande på samma gång.
När jag igår utlyste krig mot förkylningbacillerna var jag säker på jag skulle vinna. För vad är det för anledning till att utlysa kamp, om du inte tror på dig själv som segrare? Idag slog till sist odågorna sitt grepp om mig. Ingen feber dock, jag hör till dom lyckligt lottade som nästan aldrig får feber. Men en ond, sandpapprad hals och rinnande näsa räcker för att jag ska känna mig besegrad. Blandade känslor samsas nu i min kropp.
Jag tänker: Om jag inte visste hur det känns att förlora, hur skulle jag då kunna känna glädjen i att vinna?
2 kommentarer:
Vad jobbigt! Hoppas att du blir bättre snart! Se till att vila mycket, drick vatten, ät bra och sov så ska du se att det släpper!
Tack Karin! Somnade tidigt framför Tv´n ikväll, vilket härligt sällskap man är som sjuk..;-)
Skicka en kommentar