Morgonpromenad i storstaden betyder mycket möten. Stressade ansiktsuttryck med mungiporna nere i knävecken. Jag bestämde mig för att le extra och fick faktiskt en del leenden tillbaka. Spärrvakten i tunnelbanan mötte jag med ett stort 'HEJ' och om ni bara visste vad lycklig han såg ut av att få en liten enkel hälsning! Tänker på att det är många gånger om dagen vi egentligen kan möta människor med lite extra vänlighet istället för att vara upptagna i oss själva.
En kvinna trängde sig framför mig i tunnelbanan för att sno min stolpe jag höll i. Hon knuffa undan mig så jag tappa balansen och som tur var gjorde trängseln i vagen att mina andra passagerare fick agera stöd när jag höll på att falla. Vad gjorde jag då? Jag log.
7 kommentarer:
Ja,ett leende förlänger livet sägs det. Jag ska göra som du ett stort leende hela dagen minst 1 ggr/veckan. Ska bli kul att se reaktionen på min omgivning.
Lycka till med tentan!
Ett leende eller ett hej... så lite det kan göra och ändå bjuder inte fler på det. Alla tjänar ju på det och alla blir gladare!
Att träna jämt.. även om kroppen skulle palla ifall någon kom på något knep så skulle jag nog faktiskt inte utnyttja det. Den mängd träning jag genomför nu tycker jag räcker med råge. Och jag skulle inte vilja offra min familj, vänner och kille för träningen... balansen är bäst även om idrotten tar mer tid än ett helidsjobb...
Men du hade alltså tränat nonstop om det hade varit fysiskt möjligt? :)
Matilda, du har så rätt!!! Vi behöver alla ting i livet för att ha välmående, för att kunna ge kärlek till andra, oss själva och uppskatta livet i sin helhet.
Jag menade inte träning 24 timmar om dagen, men ibland har jag lite svårt när jag måste ta längre viloperioder. Jag är träningsnarkoman vissa stunder vilket har tagit lång tid för mig att erkänna. Just i dom lägena, när jag måste slåss mot mig själv, önskar jag att det hade varit fysiologiskt möjligt.
Tusen tack för dina kloka ord. Jag fick verkligen ett redskap att ta med mig när "träningsnarkomanen" knackar på.
Kramar
Det tycker jag du ska prova,Anita! Och tack, det börjar bli nervöst nu. Tycker vi tar en fika när jag kommer hem?
Snökramar med värme i
Åh vad jag känner igen beskrivningen av en morgon i Sthlm... Bra inställning att le, det brukar jag göra när jag är nervös för något för då brukar folk bli extra vänliga tillbaka :)
Finns det något speciellt som har gjort att du lätt hamnar i träningsnarkoman träsket eller är det av ren glädje som du bara vill ha mer?
Jag tänker, vissa kan ju inte sluta för att man är rädd för att vila medan vissa inte kan sluta för att det är så kul.
Ta hand om dig och glöm inte vilodagarna, utan dem gör träningen ingen nytta.
Lovisa: Det var ett bra tips! Om man är nervös..:-)
Hoppas du mår bättre i ryggen!
Kramar dig!
Hej igen Matilda!
Framförallt har det varit så att jag inte vågat vila. Men det har blivit mycket, mycket bättre. Sen jag träffade min kärlek Håkan. Kanske behövde jag något annat i mitt liv än bara träning?
Ibland faller jag in i mitt gamla "träna jämt mönster" men då har jag, Ett:
En underbar och tålmodig sambo som stoppar mig!
Två: En kiropraktor som talar om för mig vad som är bäst!
Och nu nummer Tre:
Jag har skaffat mig kunskap genom att utbilda mig inom min idrott, vilket gör att jag förstår vikten av att vila.
Så nu har äntligen jag börjat hitta en riktigt bra balans i min träningsvärld!
Tack för din omtanke, ta hand om dig!
Skicka en kommentar