Himlen är oskyldigt blå

Söndag morgon och jag har fortfarande inte landat. Jag vet inte om effekten av filmen blev starkare för att jag satt ensam på dubbelsitsen med en värmande filt runt min kropp, kanske blev det tid till mer reflektion. Det var flera gånger tårar ville trycka sig fram under ögonen för att lätta på de känslor som gjorde sig påtagliga när jag i filmen möter en ung mans liv i ett gravt alkoholiserat hem. Några minuter senare var det ett kittlande skratts tur när bioduken spelar upp en typiskt 70-tal scen. Ångest och frustration när mötet med våldet slår upp sina portar. Ett hjärta som blir varmt när kärlek möter kärlek. En film som gav mycket känslor. Och mycket tankar.

En film om en ung mans liv i total tystnad och känslomässig ensamhet. Om att tvingas att bli vuxen och bära ett ansvar alldeles förtidigt i en familj med en gravt alkoholiserad far. Om en mors hjälplösa vars kamp, där hon med förbundna ögon vänder ut och in på sin själ för att ge sin älskade son ett liv som inte existerar. Om att en sommar få chansen att fly undan och om hoppet som efterlängtat slår sina armar kring en ensam pojke. Om tron att allt ska bli bra.

Bill Skarsgård gör en magnifik roll. Skådespeleriet är av hög klass från många. Filmen griper tag om mig på ett trovärdigt och omtumlande vis. Det kan vara vem som helt omkring oss, som just nu lever eller har levt likt det liv "Bill" gör. Fast med sina känslor och med sin kamp. Skillnaden är att då inte utspelar sig på en filmduk, det kan leva undangömt i ett ensamt minne eller precis här och nu. I verkligheten.