Vi ska prata rädslor och då menar jag inte fobier. Jag tänker sånt som hindrar oss till att leva fullt ut. Konflikter med våra medmänniskor, oförmågan att säga nej i rädsla att verka egoistiska, att flytta till en ny stad, byta jobb för att kanske börja plugga, färga håret rött eller köpa en färgstark jacka. Att inte våga ge någon en komplimang i tron vi " ska vara för på" eller be om tystnad när någon baktalar en annan medmänniska. Kanske drömmer du om att starta eget men det känns för riskfyllt? Dina känslor vågar du heller inte släppa ut, du stannar hellre i din bubbla än att låta dig såras.
Vad är du rädd för? Berätta!
När jag var liten var jag livrädd för åska. Så rädd att jag packade en väska med mina oumbärliga saker varje gång det blixtrade för att sedan sitta vid mitt sovrumsfönster så jag kunde hoppa ut. Idag fascinerar det mig. För inte så länge sedan var jag rädd för konflikter. Idag möter jag dom som oftast. Rädslor går att förändra med rätt tankar.
Min älskling Caesar däremot verkar obotligt rädd för dammsugaren. Idag gömde han sig under min tröja. Kanske går det att bota, kanske inte. Och där har vi skillnaden mellan djur och människor. Vi människor har förmågan att påverka våra tankar.
8 kommentarer:
Vad jag log när jag lästa om hur du var rädd för åskan och packade dina saker! Jag gjorde EXAKT likadant. Men jag hade en twist. För att kunna sova band jag ett hopprep på min arm som också var fastbunden i påsen, då fick jag med den även om jag kanske fick vakna mitt i natten :)
Jag har också varit rädd för mycket, men kommit över en hel del. Det jag ogillar är att såra människor. Trampa på deras känslor och det hindrar mig från att vara 100% ärlig ibland och därmed försakar jag mig själv emellanåt...
Tänk, två små troll som packade väskor i panik när åskan dånade utanför fönstret! Jag undrar hur man tänkte, världen kan inte ha varit stor på den tiden, Trillis <3
Att såra andra är väldigt smärtsamt, men kanske sårar vi dom mer genom att leva i tysthet. Och även oss själva.
Tack för fin öppenhet!
Åh vilket bra inlägg Malin. Det träffade mig i hjärtat för jag är i just den sitsen att jag är väldigt rädd- för det mesta. Och jag sitter liksom kvar i min bubbla. Du väckte många tankar hos mig, tackar innerligt för det.
Och appropå damsugaren så är min lilla Wilam också rädd för den. Hon springer och gömmer sig då jag tar fram den :)
Sv. Tack för all uppmuntran och bra tips. När det kommer till löpningen så tycker jag att det var jätte kul, men jag är medveten om att jag är stor, väger mycket och är otränad. Så jag kommer vara försiktig. Jag är noga med att lyssna på min kropp. Känns något inte bra så är det inte bra. Känner idag att jag tog ut mig lite väl mycket igår, så nu blir det lugn träning och vila i några dagar.
Idag kan jag ärligt säga att jag inte är rädd för mycket. Har jobbat mycket med rädslorna. Jag har flyttat till en ny stad utan någon annan i min närhet jag känner, jag tar mot komlimanger med rak rygg och delar ut på samma sätt.
Det enda som sitter kvar är min obotliga sprutskräck. Hur mycket jag än intalar mig att det inte är farligt så blir jag kallsvettig, snurrig och alldeles vit i huvudet. SÅ det är mer aven fobi.
Den där bubblan, Klara, den är inte farlig om den spricker, bara kanske lite läskig i början. Och ju mer du övar desto mindre läskig blir den.
Du klarar det. Börja med att möta en liten rädsla, som bara du vet om. Då blir allt inte så stort och omöjligt.
Kram till finaste
Det låter väldigt sunt, Fia. Jag hejar på dig och du är varmt välkommen hit om du undrar över något som har med löpning att göra :)
Ja, denna spritskräck. Vad är det med sprutor? Jag delar din fobi men inte lika starkt som du. Svullnade upp vid en vaccination i skolåldern, tror det är därför som jag är rädd.
Det är bra att du inte låter dina rädslor begränsa ditt liv, Annie. Du är en god förebild och ledsagare för andra i din närhet.
Skicka en kommentar