9 december 2011

Diagnos: Misstänkt stressfraktur - 5 månader senare ...

Det här är en av de resor jag finner mest prövande i livet, när jag lägger min tid i andra människors händer. Skadan kan jag ta mig igenom, är hårdhudad när det kommer till rehabiliterings situationer, men när människor börjar laborera med min tid gråter mitt hjärta.

Att jaga sjukvården: Först en diagnos, 3 veckor efter skadan, som jag inte var nöjd med. Han ber mig avvakta i 6 veckor och ta det lugnt. 4 veckor senare kontaktade jag idrottsspecialisten för ett nytt besök då jag inte förbättrats. Väntetid 2 veckor. Han går bet och remitterar mig till en ortoped. 7 veckors väntetid.. Jag mailar och ringer, vilket påskyndar ...

Möte med ortopeden ( läs tisdag) och han remitterar till röntgen då han som jag, misstänker stressfraktur. 6-7 veckors väntetid och jag bryter ihop. Mycket. Dagen efter ringer jag runt till sjukhusen i länet för att sätta upp mig på återbuds tider. Ödet eller tur, men igår (torsdag) ringer Karlskoga lasarett och meddelar jag får komma samma dag. Glädjerus. Nu väntar ca 2 veckor innan samtalet från ortopeden sjunger i mobilen. Håll ut. 

Jag tänker på dom som inte orkar stå på, jaga och ringa runt. Som är i klorna på sjukvårdens väntetider. 

Eller som min "pedagogiska" ortoped sa: Du har ju inte gått så länge med det här! Jag spände ögonen i honom och svarade: För dig är kanske fem månader inte så länge, men för mig är det en hel evighet. 


Tar med mig den här tidsresan och lär mig av den




14 kommentarer:

Malin sa...

Frustrerande att vara i någon annans händer. Att inte kunna styra och välja själv. Man har verkligen olika syn på saker och ting. 5 månader som du säger är ju en hel evighet men kanske inte för en annan människa.
Själv tyckte jag det var jobbigt att jag skulle vila mer än halva förra veckan. Denna vecka har jag varit förkyld så nu har jag inte tränat på nästan två veckor. Bara att finna det andra goda i livet och ta tillvara på tiden. Nu har jag kunnat hitta lugnet och hunnit med sådant som jag nästan aldrig hinner. Det är glädje det med. Träna hinner jag.

Hoppas du får hjälp snart och att du blir bra.
Önskar dig en fin helg!

Annie sa...

Tyvärr är det som är väldigt trist med sjukvården att alltid ska ta sådan tid. Man blir skickad till höger och vänster.
Det är tur att du står på dig och tjatar annars tar det tyvärr ännu längre tid.
Håller tummarna för att du snart får svar på vad det är så du vet som skall göras!

Hoppas du har en fin helg

Ulrika sa...

Vet precis vad du menar. Fick svår IBS med för snabba tarmar som utvecklades gradvis under några år. Sommaren -05 slog det till rejält och jag blev konstant dålig. Började ligga på rejält på husläkaren för att få medicin, utredning o.s.v. Har också haft en förlamningssjukdom som gjort att jag har nedsatt knipförmåga och det var ju ingen rolig kombination. P.g.a. viktnedgång blev jag ordentligt utredd våren -06 med koloskopi i februari och undersökning av gallans kretslopp i april. Under sommaren efter att ha insett att jag inte skulle få mer hjälp med själva IBS:en började jag tjata för remiss till kolorektalkirurgen för att se om jag kunde få hjälp med knipproblemen. Fick remiss och utredning genomfördes med flera undersökningar oktober -06 till mars -07. Därefter bedömdes att jag skulle göra biofeedbackträning med tarmterapeut. Fick vänta på detta till oktober -07. Pågick till december -07 och därefter konstaterades att det inte skulle hjälpa. Ställdes i kö för att testa pacemakerop. för bäckenbottenmuskulaturen men efter att ha insett att det ens skulle vara tveksamt att få komma på testop. under året -08, kanske inte ens våren -09 och det var tveksamt om operationen skulle hjälpa mig något bad jag ist. i maj -08 om att ställas i kö för stomiop. När jag ringde efter sommaren stod jag inte med på op.listan än och det lät tveksamt om det skulle bli av innan jul. Då ringde jag vårdgarantienheten och vips fick jag op.tid bara 1.5 vecka senare. Kom då in på sjukhus efter vidriga tarmförberedelser men blev hemskickad på op.dagen p.g.a. akutfall. Något knäckt fick jag en ny op.tid ett par veckor senare och opererades då. Åkte på komplikation med magkatarr/känslig mage som tog lång tid att bli bättre från och medicinerar fortfarande mot det. Fick några månader senare problem med panikångest som jag sedan hanterat med KBT och andningstekniker et.c. Efter stomiop. blev jag också tvungen att börja tapppa blåsan med kateter p.g.s. förlamningsskadorna. Innan krysttömde jag men efter op. funkade det inte längre. Som tur var hade jag själv varit förutseende och lärt mig och kollat upp så det funkade trots mina nervsmärtor. Hade jag inte själv tagit tag i det hade ingen annan gjort det heller och tänk vad som kunde hänt om jag op:ats och man sen kom på att jag inte hade något fungerande sätt att tömma blåsan på!

Så detta tog alltså ca 3.5 år av mitt liv då jag fick sätta allt på paus, hamnade efter i mitt doktorerande vilket jag ännu inte tagit ifatt och ständig stress och press så fort jag lämnade lägenheten eftersom magen kunde slå till när som helst. Otroligt jobbig period. Och sedan den mentala biten med problemen som kom upp till ytan efter att jag fått hjälp med den fysiska biten.

Med detta sagt så mår jag väldigt bra idag. Stomin blev verkligen min räddning. Efter detta har vi gift oss -09 och fått en liten kille -10 och väntar nu en till i april -12. :) Så nu är livet bra igen men vilket kämpande det krävdes och vilken tid det tog! Hemskt att det ska vara på det sättet.

Malin-Charlotta sa...

Malin, Tack <3

Och det värmer i hjärtat när du talar om lugn och "jag hinner". Där vill vi vara oftare med våra bestyr och tankar.

Skickar en stor Kram

Malin-Charlotta sa...

Hej min Annie!

Jag har redan påbörjat min rehab, tyckte det var dumt att vänta. Är det inte stressfraktur är ändå ingen skada skedd för det jag utför just nu, tvärtom.

Och tack för dina tummar, jag håller mina hårt jag med på att röntgen visar det som gör ont.

Malin-Charlotta sa...

Hej och välkommen Ulrika,

Jag blir väldigt rörd av din livsberättelse och att du delar den med oss. Sjukvården har inte varit dig nådig och det är beundransvärt du tog dig igenom alla dessa motgångar.

Jag svarar vidare i din blogg.
Tack än en gång!

ZtorZillen sa...

Usch, vet vad du menar...försöker själv få hjälp med min övervikt via sjukvården..men icke..det är ett jäkla remitterande hit och dit, väntetider och folk som inte svarar i telefonen. Stå på dig. Hejja dig!

Malin-Charlotta sa...

Tack & Hejjar på dig tillbaka, Ztorzillen!

Ulrika sa...

Tack själv. :) Det är lustigt sånt här. Hur det sammanfaller olika saker. Diskuterade just häromdagen på en annan blogg om detta med bilden man presenterar av sig själv på sin blogg. Där fick jag mycket kommentarer emot mig och på ett inte så schysst sätt, men jag fick en ursäkt för det värsta i.a.f. :P

Många skriver inte blogg alls för att de tycker det är pinsamt eller ointressant med folk som hänger ut sitt liv till allmän beskådan. Många presenterar en väldigt ensidig bild av sig själva för att man har ett syfte med sin blogg och inte vill släppa in utomstående i allt. Man tycker det "finns nog med elände" ändå och att man "väljer att fokusera på det positiva". Det är ju gott och väl men jag kan själv inte tänka så. Jag har haft så oerhört mycket hjälp av att hämta kraft och inspiration från andra som gått igenom svåra saker och jag har svårare att suga åt mig från folk som bara visar det fina och glada i sitt liv. Jag har inga problem alls med att skriva eller berätta om vad jag gått igenom eller vad jag lever med om jag tror det kan hjälpa någon annan. Jag har för länge sedan vant mig av med att tänka att det är något "fult" eller pinsamt med att prata om problem bara för att de råkar röra tarmar, blåsa eller andra mer privata delar av kroppen. Eller sinnet för den delen. Så de som tycker att det blir för mycket elände får väl låta bli att läsa då för jag vet hur mycket det kan hjälpa någon som har det svårt. Har tidvis varit engagerad på forum för personer med stomi eller tarmsjukdom, samt för personer som har/haft den förlamningssjukdom jag har. Det ger så otroligt mycket också för en själv om man kan hjälpa någon annan. Och att kunna visa hur långt jag kommit från hur det var för några år sedan. Ge lite hopp till dem som tycker det känns tröstlöst i det läge de befinner sig i.

Ibland blir man också lite hemmablind och man ser inte hur stark man faktiskt är. Så lätt att fokusera på sina svagheter och problem och vara kritisk mot sig själv. Då kan det också hjälpa att berätta om sin egen tillvaro och situation för någon annan. Det ger nytt perspektiv om man får höra från någon man själv tycker verkar ha det riktigt jobbigt, att den personen tycker att man själv verkar ha det tufft och att man är stark som orkar. En aha-upplevelse och hjälp att faktiskt se allt man gör och kan som är bra!

Har satt bokmärke på din blogg så jag kommer fortsätta titta in här då och då. Är inte så aktiv på min blogg just nu. Förut hade jag inte ork att skriva och sedan ville jag vänta till min nuvarande graviditet var officiell och därefter har jag ändå inte hunnit med. Men det kommer när det blir rätt tid för det. :)

Ha en fin fortsatt helg.

Malin-Charlotta sa...

Hej igen Ulrika,

Jag brukar tänka att vi alla bloggar av olika anledningar och har viljan att förmedla olika saker. Vissa vill skriva om mode, vilken bio de vill se, om sin träning eller om vad de tänker och då även känner. Vissa vill inte lägga upp bilder på sig själva eller ta ståndpunkt i politik eller religion. Oavsett vad man väljer, är det för mig helt ok eftersom jag i min tur väljer vad jag vill läsa om. Jag lägger energi på det som jag mår bra av helt enkelt.

Och styrka får vi av varandra, på ett fantastiskt sätt, vi behöver bara våga ge den till andra och våga ta emot den när den ges.

Fortsatt fin söndag till dig!

Maggi sa...

Åh jag hatar att vänta!
Fixa skiten nu eller så kommer jag och sitter på ditt huvud tills du tar dig an mig.

Håll ut MC!!

Kram

klara sa...

Det är hemskt att det ser ut som det gör i sjukvården. Väntan, osäkerhet, felbehandlingar. Det gäller att man orkar kämpa för sin sak annars är det risk man faller utanför. I många fall har min räddning legat i att jag är omgärdad av läkare i min familj och släkt. det går lite fortare att få svar på vissa saker då. Hade det inte varit för att min mamma hade en kollega som var expert på blodbrist så hade jag nog fortfarande haft det.

Malin-Charlotta sa...

Maggi, jag håller ut. Är nära nu, sen börjar rehaben på riktigt och det känns som det blir en baggis i jämförelse med det här ...!

Here I come!

Malin-Charlotta sa...

Åh, jag vet Klara min. Tankarna går till dig direkt när jag tampas med sjukvården. Och visst är det så att kontakter hjälper, hade tyvärr inga här. Nästa år ska jag fundera på att anlita privat vård, avstå från något annat ekonomiskt så pengarna räcker, för så här vill jag inte ha det.

Kramar om dig

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...