Phust - inser jag måste skriva det här - bearbeta på något vis
Alla ni som haft husdjur vet vilken saknad det är att behöva delas i två olika världar. För mig och min kamrat var det vår mänskliga värld som skulle bytas ut mot katthimlen för många år sedan . Den smärtan var den mest helvetiska smärtan jag känt i mitt liv, känslan sa att jag skulle dö av sorg. Det spelade ingen roll hur mycket jag skrek eller grät eller slog nävarna i golvet, hjärtat var helt trasigt och sinnet var kolsvart. Efter all denna period kom sedan nästa. Oviljan att älska igen. Min katt som jag haft i 14 år fick nämligen cancer i magen och våra år tillsammans var färdigblommade. Tänk att man så naivt tror att alla ska leva för evigt. Jag kan än idag, åtta år senare gråta för jag älskar henne och saknar henne. För mig är hon den vackraste blomman som går att finna.
Men så går ju livet vidare och då kommer vi till alla dessa val vi har i livet. Fortsätta sörja och vara livrädd för att återigen älska och bli älskad? Eller våga ta en steg till en ny kärlek och vara beredd på att få möta den där olidliga sorgen igen? Det har tagit så många år och idag förstår jag att jag helt saknat förmågan att ta mig vidare. Kanske är det min inre resa under 2011 som gjort att jag återigen kan ta till mig all den kärlek som finns i att ha ett husdjur. För mina vänner, i torsdagskväll anlände två nykomlingar till vårt hem och mitt hjärta har skapat rosa såpbubblor sedan dess. Det har hänt jag gråtit, fast den här gången är det tårar av lycka och tårar för den levande kärleken.
På åter hörande mina vänner
Foton på underverken kommer
Och bered er på en hel del kattsnack
Tills dess får ni hålla tillgodo med mina rosa kärleksmoln
-själv svävar jag på dom-
Och bered er på en hel del kattsnack
Tills dess får ni hålla tillgodo med mina rosa kärleksmoln
-själv svävar jag på dom-
10 kommentarer:
Åh fina, vad glad jag är att du tagit dig mod till att skaffa nya underbaringar! Bilder önskar så jag kan sukta lite.
Jag vet precis hur du känt dig. Jag var allergisk som liten, hade turen att en hemlös katt la ungar på vår balkong (har alltid ÄLSKAR alla djur) men mina föräldrar sa att vi inte kunde behålla. På min födelsedag när ungarna var runt en 8 veckor fick jag min favorit på magen med en röd rosett runt halsen. Och som jag grät av lycka!
Lika mycket och ännu mer grät jag av sorg den dagen han gick bort alldeles för tidigt av hjärtfel. Dock var jag utflugen ur boet då och hade mina egna - annars hade jag nog inte heller skaffat mig nya för den smärtan som fanns när han gick bort var så fruktansvärd.
Oj vilken roman du fick av mig nu så här en lördag.
Vart jag vill komma? De ger en så vansinnigt mycket kärlek och lycka under sin livstid att det är värt alt i världen. Själv har jag en tung mise i mitt knä när jag skriver detta!
kramar till dig!
Vilken fin roman, Annie, blir väldigt tagen. Den ger alla känslor, precis som livet ska vara. Tänk att det både gör så ont och att det ger så mycket gott.
De här dagarna har det verkligen gått upp för mig hur denna kärlek åter känns och det har blev en påminnelse om livet för mig så hela helgen har jag varit väldigt stilla. Har behövt det på något vis. Mycket vackra känslor som nu åter få ta plats i inne hos mig.
Tusen tack för din delning!
Kramar till dig med!
Jag är så glad för din skull Malin! som jag skrev förut så kan djur ge oss den mest innerliga och villkorslösa kärleken. Min Wilma har varit min räddning och utan henne tror, eller rättare sagt vet jag att jag inte hade tagit mig ur det där allra djupaste svarat hålet jag var nere och kravlade i.
Ser fram emot bilder och kattsnack även om jag inte har en katt :)
Vad härligt att höra! Det tar tid och ibland kanske man inte ens är medveten om att man inte gått vidare, inte bearbetat. Nu är jag nyfiken på de små! :)
Min Klara, den där villkorslösa kärleken, den njuter jag av just nu, precis som säkert du också gör.
Ska försöka ta några foton idag, det är inte lätt dock, katter är väldigt rörliga djur och jag vill gärna ha när de inte sover, de har så vackra ögon <3
Så sant, Trillis. Jag har nog förträngt den sista bearbetningen med tiden, men hoppas få ta tag i den nu.
Åh foton kommer, var så säker! ;-)
känner igen mig i dina ord. Jag hade en katt när jag var liten. Jag trodde alltid hon skulle finnas omkring mig, men så en dag precis som din katt fick hon cancer i magen, tänker fortfarande på henne ibland.
Kul att du skaffat två små! Ser fram emot bilder! :)
Ha en fin söndag!
Varsegod! ;)
Allt bra med dig?
Kram ♥
Då är vi två, Lina med sorg i hjärtat som vi åter behöver fylla med kärlek. För den vill jag verkligen inte vara utan.
Åh nu är foton uppe!
Sköt om dig, tjejen!
Tack, här är det mest rosa Anne-Sofie, just nu :-)
Kram!
Skicka en kommentar