20 januari 2012

Att bryta ihop för en spruta

Äntligen dags för dagen D, så som jag har väntat! Iväg till USÖ och en ny röntgen.

Igår plockade jag fram kallelsen för att förbereda mig. Jag vet inte hur jag tänkt eller vart jag fått det ifrån men i min lilla värld trodde jag inte på några sprutor. På fullaste allvar hade jag fantiserat ihop att jag skulle svälja det radioaktiva medlet som ska hjälpa oss att lokalisera mitt onda. Men i den andra världen, verkligheten, skulle en spruta användas som i min värld var stor som en kökskniv. Oj, vad tårarna började rinna. Och oj vad Kärleken fick trösta. Stora salta vattenpölar dränkte både mig, katter och sambon. Jag är så sprut rädd.

Väl på mottagningen sittandes i stolen med hjärtat uppe i öronen och när kanylen åkte fram, tittade jag åt andra hållet så jag skulle slippa se den gigantiska sprutan, då brukar det går lättare. Det hade jag dock inte behövt göra eftersom det inte fanns någon. Det var den lilla nålen som var min jätte till verktyg.

Var det allt, frågade jag sjuksköterskan? Ja, större än så var den inte, svarade hon ...

Den här inre resan gör verkligen livet till en stingande berg och dal bana. En liten sak kan växa och bli väldigt stor, för att efter ett tag falla in i naturlig storlek.

8 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Men åh vännen! Sånt där är så himla obehagligt. När man inte är beredd och sen att man föreställer sig en massa saker! jag är så glad att det gick så bra ändå! Du är stark! :)

Malin-Charlotta sa...

Godmorgon Trillis! Åh tack för omtanken!

Jag och sprutor, vi är bara inte sams. Men nu gick det ju bra eftersom sprutan bara var en liten kanyl..typ.

Jag har definitivt något att jobba på här! Ha en finfin lördag, vännen.

♥Sojkas framtid - Ann-Sofie Sojka sa...

Oj vad grym du är! :) Ja jag ska kolla vidare.
Tack! :)

Kramsi!

Malin-Charlotta sa...

Ja, nu var ju inte sprutan så stor som jag inbillat mig, så prestationen sjönk väl en aning ;-)

Och är övertygad du kommer finna det du letar efter!

ZtorZillen sa...

Va skönt att det gick bra. Är inte spruträdd..men har en lätt fobi för sjukhusmiljöer. Det är så skönt efteråt när man inser att man inte dog...att världen är kvar efter ett läkarbesök eller ett besök på labb med sprutor å allt. Känner du dig inte lite starkare efter detta? Som att du klarat av något du inte trodde du skulle? Så brukar jag känna mig! *kram*

Annie sa...

Sprutor är sällan varken stora eller farliga. Själv har jag dock svårt att berbeta min sprutskräck då den sitter så djupt i mig och kommer från barndomen.

Jag varken gråter eller är rädd när jag känner efter. Men jag kallsvettas, blir vit som ett lakan och svimmar.
Önskar jag bara grät och kunde inse att det inte är så farligt som det verkar.

För i min värld verkar det inte farligt, men ändå försvinner jag från verkligheten ett tag... :)

Malin-Charlotta sa...

Visst är det så, Ztorzillen! Lite starkare och modigare blir man.

Den här gången känner jag mig dock lite fånig för jag lyckades verkligen måla upp en jättebild av någonting som inte var så farligt. Se vad rädslor kan göra med vårt sinne.

Malin-Charlotta sa...

Hej Annie,

Minnen från barndomen brukar vara svåra, det är som de etsar sig fast i varenda liten cell. Vad ska vi göra med dom, Annie?:(

Själv har blev jag rädd första gången någon gång i småskolan, när vi fick ta hos skolsköterskan. Jag var överkänslig så svullna upp väldigt. DET minnet sitter.

För några år sedan blev jag akut inlagd för en matförgiftig och fick en hel del sprutor och dropp. Ådrorna drog sig undan och de fick sticka mig otaliga gånger för att kunna sätta dropp osv. Hade otur och blev felbehandlad så hela armen var blå och sönder stucken. Det glömmer jag aldrig. Tårar som rann av både smärta och rädsla.

När det kommer nålar på tv blundar jag eller går därifrån, jag klarar det inte.

Tack för du delade med dig, vännen.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...