Känns som det var evigheter sedan. Ibland som det aldrig har hänt, den där
olyckan. Men så satte händelsen heller aldrig riktigt något avtryck i mitt minne då jag bestämde mig från
sekund ett att det inte fanns plats för ett sådant tankesätt hos mig.
Varför låta rädslan vinna över det jag älskar så mycket? En kväll i veckan hoppa jag upp på Kärleken nr 2 och då slog det mig att jag ännu inte
cyklat ensam sen kraschen. Så det var väl hög tid för en premiär? Ni som cyklar landsväg vet vilken vinst man har genom att köra i en klunga eller om man är minst två som byter av. Jag hade definitivt glömt hur jobbig upplevelsen var att dra ensam, särskilt när det gäller ett tempopass som detta.
När kommer vilan, undrade jag?
Aldrig, om det man strävar efter, är ett högt snitttempo.
Och känslan?
Finner inte ord ...Ingen rädsla hälsade på den här gången heller. Tackar ödmjukast för den gåvan.
Sträcka: 20 kilometer
Medelhastighet: 30.8 km/tim
Pulssnitt: 85.2 % Maxpuls: 96.7%
8 kommentarer:
Rädsla är ett otyg tycker jag och det sätter stopp för så mycket för så många. Tänk var vi skulle kunna vara om alla tänkte som du? Vi skulle alla kanske vara snäppet bättre. Det finns ju så många olika slags rädslor man måste jobba på dagligen :)
Godmorgon !
OJ snäppet bättre än någon annan är jag absolut inte! Jag har rädslor i alla dess former varje dag som jag möter och ibland vinner dom med flaggan i topp.
Vad jag däremot det sista månaderna märker är att ju oftare jag tar hem segern, desto starkare blir jag. Det är ungefär samma känsla som att ta en bit ur en chokladkaka, när du väl känner den goda smaken och upplever njutningen, vill du ha mer. Men det ÄR ett ständigt övande att våga.
Jag vill tro att alla människor gör sitt bästa utifrån var de befinner sig i livet. Vi är alla lika bra, vi har bara kommit olika långt. Och icke att glömma, alla har sin väg att gå, det som är rätt för mig är kanske helt fel för någon annan.
Tack för du fick mig att tänka till, Trillis. Önskar dig en finfin fredag!
Åh vad fint att höra att du känner så. Jag tror själv att jag hade blivit livrädd och inte satt mig på cykel igen. Men jag är övertygad om att det är bäst att göra som du , dvs att trotsa rädslan och ge sig ut iaf. Jag kommer att tänka på Anja Pärsson som för nått år sedan gjorde en riktigt rejäl krasch i OS, hon flög över halva backen och dunsade i marken flera gånger. Men hon gjorde som du och gav sig inte för rädslan. Och minns jag inte helt fel så tog hon en bronsmedalj efter den kraschen :) Hoppas du får en fin helg kära Malin :)
Åh, nu minns jag också något i den stilen. Du har så rätt, Klara.
För mig fanns inget alternativ, det var bara att "hoppa upp" igen som ridläraren sa när man trilla av hästen gång på gång i unga år....
Antar det var samma för Anja..
Önskar dig den bästaste lördag, fina Klara!
Heja dig! Du är så modig och stark! <3 Stor kram!
I veckan kommer jag att gå rakt igenom min rädsla och satsa på en dröm. Läskigt till 1000, men om jag aldrig hoppar kommer jag aldrig få flyga. Kram till dig!
Linn, det är lite läskigt för jag gör precis samma sak....den här kommande veckan....
Åh nu blir jag mycket nyfiken på hur din väg ser ut. Övertygad är jag, att allt kommer gå bra för dig. För jag tror mig förstå, att det är en dröm du följer...
Kramar om!
Hej Malin!
Du är också modig och stark! Och tillsammans växer vi ännu mer :)
Stor söndagskram till dig!
Skicka en kommentar