Två stadiga fötter på jorden, men pekandes åt olika håll. Få gånger har en korsning varit så stor och trafikerad. Jag tittar åt ena hållet och känner rädsla och jag styr då blicken åt andra hållet och känner en annan typ av rädsla. Jag vet att mötet kommer att ske med någon av dom och jag är egentligen inte så vansinnigt rädd, bara fundersam på vilken som är mest sann.
23 augusti 2011
Att stå vid ett vägskäl mitt i rusningstrafik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Ojoj! Jag tycker det låter som en fin vägkorsning, där det finns guld i slutet av båda sidorna. Kanske ta ett djupt andetag och sedan dyka för att se vad som finns där under :) Inget kan ju gå riktigt galet!
Trillis min vän.
Du har så rätt, guldkantade är dom, båda två. Den ena skimrar mer än den andra och den är då mer vågad och mer utmanande..Och det är så sant, inget kan gå fel, eftersom jag följer mina drömmar och då kan det ju bara bli rätt :)
Lycka till med den väg du än väljer! Jag hör att du har tillit till att det ordnar sig väl, vilken väg du än väljer! Du följer hjärtat, härligt :-D
Ibland önskar man att någon annan kunde välja åt en. Hoppas du kommer fram till ett bra beslut som du sen blir nöjd med
Tack för dina stöttande och omtänksamma kommentarer. Du anar nog inte hur mycket det betyder :)
Vägskälet möter jag också, ganska ofta och problemet är att jag har otroligt svårt att välja mellan saker. Det gäler både stora och små saker. Jag överväger nackdelar och fördelar, ofta så länge att jag tillslut missar chansen helt eller kommer till den punkten då jag inte längre har ett val. Men det känns fint att höra att du ändå känner att båda vägarna leder mot målet. Då blir det som du skriver rätt hur du än gör :)
Fina Anna-Karin & Sara:
Vägen till lycka, att följa hjärtat. Och nöjd blir jag oavsett utgång, eftersom jag gör det jag tror på just nu. Det gäller att kunna leva med sina beslut även om de senare visar sig varit en mindre lyckad väg att gå. Ingen ide att blicka bakåt :)
Åh Klara, min vän. Det är så lätt att lyfta på stenarna om och om igen. Och tyngre blir de och till sist alldeles för tunga. Jag har också varit där, men övat mig med åren att våga ta beslut. I detta nu följer jag helt min magkänsla och mitt hjärta då jag är övertygade att det vinner i det långa loppet. Fast jag tror, att många..många.. hade gjort annorlunda :) Jag ska berätta hur valet såg ut när tiden är mogen.
Och..DU betyder väldigt mycket för mig med, Klara. Jag känner stor värme och tillit till dig.
Ta hand om sig <3
Skicka en kommentar