Tre små tottingar kom fram till mig på jobbet för några dagar sedan. Att de var syskon syntes tydligt och den äldste i skaran var en pojke i 7 års åldern. Han hade stora blonda, vackra lockar och blå glada ögon. Han tittade lite lurigt på mig och frågade:
Vad gör du? Jag stannade upp och svara mjukt:
Åker omkring och städar lite. Hhmm, svarade han och fortsatte titta lurigt. Bakom honom på rad stod hans två syskon och den minsta i skaran var runt 3 år. Det var en hon eller han (jag tycker faktiskt det är svårt att se när de är så små) . Sen hade vi den mellersta flickan, också med blont hår, men det var spikrakt och okammat. Plötsligt kröp hon nästan upp i knät på mig och sa med livlig ohämmad stämma:
Jag har en lös tand !! Jag fann mig snabbt och frågade:
Oj, vad ska du göra med den då? Vet inte, sa hon, vände helt om och sprang hon iväg med sina syskon som om samtalet aldrig hade existerat. Jag var alldeles varm i hjärtat.
Jag tänkte en lång stund på medan jag arbetade på hur världen skulle se ut om våra dialoger som vuxna utspelade sig på samma sätt? Tänk vad roligt vi skulle ha! Jag tänkte också på det tragiska vart spontaniteten och det oblyga försvann på vägen upp till vuxenlivet? När började vi tänka och reflektera att det vi sa kunde dömas?När förlorade vi vårt spring i benen?
Jag blev oerhört lockad, nästan besatt av tanken att säga något helt oväntat till någon jag mötte. Men jag la band på mig, för hur skulle det egentligen se ut....
10 kommentarer:
Ibland måste man våga det, säga något helt oväntat. Det kan ge mer än vad man tror. För många år sen åkte jag buss, samma gamla vanliga resa som jag brukar ta, det är tyst i bussen, som det brukar vara. Typiskt svenskt att man inte kan prata med varandra man ska hålla sig för sig själv sitta där och bete sig som man vore själv i bussen. Men då helt plötsigt mitt i tystnaden hörde man att busschauffören satte på mikrofonen: "Jag hörde en så rolig historia idag jag måste bara berätta den". Sen berättade han den roliga historian som jag tyvärr inte kommer ihåg. Det var som man helt plötsligt satt i en annan buss. Det var som att trycka på en knapp och alla började prata med varandra, glatt och spontant. Alla pratade med varandra tills dom gick av eller till vi kom till ändhållplatsen. Undrar om den busschauffören visste vad hans "mod" att våga berätta en rolig historia gjorde för oss som satt där.
En annan historia som kanske inte handlar om mod men att kunna tänka utanför ramarna är om ett barn som låg på sjukhus. Han låg i sin sjukhussäng och kunde inte komma ut. Någon smart vuxen kom på idéen att plocka blåbärsris med mogna blåbär och tog med sig ett lakan som den la på pojkens säng. Ovanpå lakanet spred den ut blåbärsrisen. Sen kunde pojken själv välja och plocka vilka blåbär han ville. Det gjorde så stort intryck på pojken så när han skulle berätta om olika andra händelser refererade han alltid till före eller efter blåbärsplockningen i sängen. Enkelt men så smart. Visst är det gott att få en skål med blåbär när man ligger länge på sjukhus men visst är det lite lyxigare att få välja och plocka bären själv.
Så fram för fler vuxna som vågar göra spontant positiva saker och vågar tänka lite utanför ramarna.
Tusen Tack för den vackra delningen. Jag blev alldeles rörd, har läst den flera gånger. Är det ok om jag någon gång framöver skriver berättelsen i min blogg om pojken och blåbären? Skulle gärna länkat till dig om det gått.
Denna svenska mentalitet. Och vilken underbar busschaufför. Ja du, antingen visste han precis vad han gjorde eller så var han bara så full av glädje och spontanitet. Hur som, tänk om det kunde smitta, vilket det än var...Nu slår det mig, för att få förändring, ska man starta med sig själv. Vi kan göra skillnad, vi kan göra världen mer "rosa" som jag brukar säga, Anonym. Åh, kan jag inte få kalla dig något? Nu när vi pratar så mycket känns "anonym" så opersonligt. Om du vill och finner det ok, hitta på något som passar dig :)
Igår när jag ätit lunch med en kollega som jag precis lärt känna, en helt fantastisk kvinna, så stoppade jag henne när hon skulle gå, omfamnade henne och sa: Åh, vad jag tycker om dig!! Vet du vad hon sprack upp!! Det var precis så jag kände och det har slagit mig den sista tiden att kärleksfulla tankar mot dom som vi känner "bara lite grann" behålls inom oss. Idag när jag var på väg till bilen, vände jag och gick in igen. Kom på att jag ville krama en annan kollega som har det jobbigt just nu och jag hade inte haft tid att prata med henne denna dag. Hon blev så glad. Jag har börjat göra mera så, att våga utgå från hjärtat, göra det jag känner och tänker.
Detta var en annan synvinkel från samma tema, att våga följa hjärtat, att ge och tänka utanför ramarna. Våga släppa fram spontana positiva saker.
Jag tror jag hörde det här om blåbären på tv men det är många år sen. Det här har jag själv berättat vidare för många i min omgivning så skicka vidare du.
"Lovewater" brukar skriva Ulrike så det kan du också göra om du vill.
Vet du, barn är så härliga på det sättet! Jag kan inte annat än hålla med! Min dotter är bevis på det. Jag vet att hon är min dotter och allt, men jag är så stolt över henne :) Hon får alla att skratta och ha det bra. I tisdags var vi på akuten med maken (ingen fara visade det sig. Nåt som var sträckt). Väntan var lång och dottern otålig. Hon satte igång och lekte med alla leksaker som fanns. En docka och lite tallrikar och sånt. Hon gick sonika fram till en äldre dam och bjöd henne på "fika" och när damen gick och byttes ut mot en man med tydliga alkoholproblem diskriminerade hon inte. Hon lekte med honom och han blev så glad. Alla i hela väntrummet lyste upp. Ett "urgammalt" par såg på henne hela tiden och emellanåt skrattade de så mycket att de vek sig dubbelt. Skratt är nåt som verkligen för oss samman! Och vänlighet. Jag såg på ett program en gång om en gäng som brukar betala för en extra fika ibland när de är ute på café. Den där extra fikat får sedan personalen bjuda vem som helst som kan tänkas behöva och sedan säga att det är från anonyma klubben. De bjuder på ditt fika. Är inte det en sån genial idé? En extra 30-50kr kan man ju lysa upp någon med så där spontant. Fram för mer "osvenskhet"! Tack för ett tänkvärt inlägg! Kram ps. Jag har inget emot Trillis! :) Jag blir bara glad och varm i hjärtat!
Ja barn är så härliga. Önskar att man kunde vara lite mer avslappnad och spontan såsom barnen. Vi vuxna är oftast alldeles för stela.
Åh jag blir varm i hjärtat bara jag tänker på barn och deras okonstlade beteende. Jag har själv en guddotter på 8 år och hon och hennes syster har betytt så otroligt mycket för mig. Att få vara med dem en stund då och då är som att få en vitamininjektion.
När jag mådde som sämst och var deppig kunde jag i allafall finna lycka i mina möten med de små töserna.
För några år sedan, innan jag blir för sjuk jobbade jag ett par veckor på ett dagis som timvikarie. Det var otorligt jobbigt och stressigt men samtidigt underbart. Barnen delade verkligen med sig av sin lekfullhet och glädje. Hade det inte varit för att jag var så stresskänslig hade jag nog velat jobba med barn på ett eller annat sätt.
Visst vore det härligt om vi vuxna hade lite mer barnasinne och spontanitet i oss. Vi är tyvärr så rädda för att "göra bort oss".
Apporopå det här med att jobba i naturen så kan jag inte annat än att hålla med. NAturen har en unik förmåga att läka och trösta. Jag beger mig gärna ut i skogen när jag vill hitta lugn och känns frihet. Och när jag är rastlös eller deppig kan en så enkel sak som att rensa ogräs pigga upp. Jag hoppas också att jag ska kunna börja med någon arbetsträning där naturen är en del.
Tack Ulrike! För både namn och blåbärsberättelse :)
Åh vilken underbar verklighetsberättelse om din dotter, Trillis" (tack) tänk om det såg mer ut så, att vi pratade ohämmat med den alkoholiserade mannen bredvid eller den svårt sjuke. Där har vi massor att lära precis som i din berättelse om fikat.
Hej Malin! Roligt du tittar in igen. Ja du, någonstans på vägen tappar vi spontaniteten men jag vill tro och hoppas vi kan hitta tillbaka till den igen. OM vi bara vågar :)
Klara, min vän. Att vara gudmor är fint, det är jag med. Tyvärr bor de utomlands så vi ses inte så ofta, jag och Alexandre.
Och så vackert uttryckt av dig: ""Att få vara med dem en stund då och då är som att få en vitamininjektion""
Tack alla för ni tittar in och delar med er. Ni anar inte vad ni gör för mig. Godkärleksnatt till er <3
Det hade varit heeelt underbart. Jag är faktiskt ganska spontan av mig och det händer att jag stoppar människor bara för att berätta att de har något fint på sig eller om jag tycker de är fina på annat sätt. Fler borde göra likadant. Det kostar inget att ge någon en komplimang, men det ger så ofantligt mycket.
På tal om det vill jag tacka för din fina kommentar. Blev faktiskt helt rörd. TACK
Hej igen!
När du skrev att du är gudmor och barnet med sin familj bor utomlands. Om du inte gör det redan nu varför inte prata med dom och synas via Skype. Även om att se varandra via bildskärm inte är det samma som att mötas på riktigt är det ju iallafall mer än om man hörs av via mail, brev och telefon
Hoppas du får en fin dag!
19 år fyllda och jag känner mig än som ett barn. Kanske lite för naiv men äh. Det är värt det. För det ger samtidigt möjlighet till möten man aldrig trodde att man skulle få. Jag kanske ska kalla det öppenhet istället. När jag läste det här inlägget bestämde jag mig för en sak jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra. Men nyfikenheten, spralligheten och det barnsliga har tagit över. Jag vill våga möta alla med öppenhet och glädje! Precis så som barn gör.. och jag är fortfarande barn. Så det så.
Skicka en kommentar