Nu så här dagarna efter " mitt grävande i källaren" förstår jag att en chock slog till efter olyckan. Visst tänkte jag på vad som "kunde hänt" men det slukade inte mina tankar.Vårt undermedvetna däremot, verkar alltid arbeta med det vi inte själva vill se. Drömmarna nätterna efter olyckan har varit intensiva och handlat om död, överlevnad och rädslor. Hemska fruktansvärda drömmar. Under mina promenader har jag känt tårar vilja bryta sig loss, utan att jag kunnat sätta fingret på varför. Sen tittar jag på fotona och förstår verkligheten. Mitt undermedvetna har försökt att tala om för mig att jag befunnit mig i chock och att kontakten med mina känslor har varit svåra att nå. Det var inte fören mina färger börjande titta tillbaka jag kunde sitta ner och reda ut mina första dagar efter olyckan. Dagar som kändes som en stor degig klump i huvudet.
Jag tackar ödmjukt för min kontakt med mig själv och jag tackar ännu mer ödmjukt för min älskade sambos kärlek och hjälp. Mina vänner som hört av sig och min chef som stöttat mig genom att ge mig tid till tillfrisknande. Något jag alltid kommer lägga i minnet, är alla Era varma kommentarer och kärlek som skickats via bloggarna, från både nya och gamla läsare. Utan allt detta hade jag fortfarande irrat omkring och letat efter mina färger.
6 kommentarer:
Det är så sant! Det är klart att det var en chock, vad kunde ha hänt? Det mest fruktansvärda. Inte konstigt att du mått som du mått den senaste veckan. Tänk vad underbart att du är på väg tillbaka, både fysiskt och psykiskt :) Stor kram till dig denna lördag!
Du har värdens alla färger Malin! Visst är alla nära & kära underbara när det händer både bra och dåliga saker i ens liv. Dom är bäst! Själv sitter jag på tåget, om My way to work. Känner mig bättre idag. Hoppas det håller i sig, då drar jag till sats odenplan och rycker i lite vikter. Dom har öppet till kl 20 :-) hoppas du får en fin lördag // lööööve Maggi
Stor kram till dig tillbaka, Trillingnöten! Och det är verkligen underbart när det vänder. För upp ur källaren kommer jag starkare än någonsin, en känsla som alltid hälsar på när jag varit nere i underjorden och grävt en tid.
Maggi! Maggi! Hon sitter på tåget till jobbet och skriver ett inlägg till mig. Hur lycklig blir man inte då?
Skönt du är på benen igen och att du dyngar på vikterna så det ryker på gymmet framåt kvällen. Än han jag inte vågat mig på det efter olyckan..men snart..snart..å då jäklar!
Lööve Lööve!
Jag förstår att det blev en chock efteråt. Ibland tar det ju ett tag för huvudet att reagera och bearbeta det som hänt. Att det kommer i efterhand är inte konstigt. Vad skönt att höra att du är på bättringsvägarna Kram
Tack Klara, det känns starkt idag! Jag har skrivit långa uppsatser i din blogg idag....det var som att öppna en kran med forsande vatten....
Kram :)
Skicka en kommentar