"Visst gör det ont och kan kännas obehagligt att läsa om smärta, psykisk och fysiks sådan, men min åsikt är att vi bör ta del av sånt, för att hjälpa varandra, visa vår medkänsla och kärlek.
Det kan kännas konstigt att dela intima saker med någon man aldrig mött, men genom att släppa den rädslan och lita på omgivningen kan vi också komma framåt i vår kamp till ett helt tillfrisknande. Vi ser spegelbilder av oss själva överallt, både de vi älskar och älskar mindre och det är oerhört viktigt att våga möta dom. Det kan göra fruktansvärt ont, men jag vet att du behöver mig för att ta hjälp till att släppa dig själv fri lite mer för var dag. Precis som jag behöver dig. Och det mest fantastiska, vi behöver alla varandra. Något att tänka på tider som dessa, när prestation verkar vara en av våra viktigaste mål här i livet"
Det kan kännas konstigt att dela intima saker med någon man aldrig mött, men genom att släppa den rädslan och lita på omgivningen kan vi också komma framåt i vår kamp till ett helt tillfrisknande. Vi ser spegelbilder av oss själva överallt, både de vi älskar och älskar mindre och det är oerhört viktigt att våga möta dom. Det kan göra fruktansvärt ont, men jag vet att du behöver mig för att ta hjälp till att släppa dig själv fri lite mer för var dag. Precis som jag behöver dig. Och det mest fantastiska, vi behöver alla varandra. Något att tänka på tider som dessa, när prestation verkar vara en av våra viktigaste mål här i livet"
Tanken slog mig hur rädda vi är för att visa vilka vi är och tillkännage våra spöken för våra medmänniskor, till och med våra allra närmaste, när är det egentligen är den bästa medicinen.
13 kommentarer:
Ja, det är så sant. Jag tycker det är oerhört svårt att delge min egen ångest och personliga delar. Både för mina nära och bloggen. Man är ju inte alltid glad och uppåt. Jag känner dock att om jag skriver om positiva saker på bloggen blir jag också lite mer glad i själen, trots att jag kanske har en hemsk dag. Det känns bra :)Ibland blir jag irriterad på människor när man är ärlig. Man frågar alltid hur folk mår, men oftast svarar alla att det är bra. Är det så? OM man säger att något inte är bra känns det ibland som att den som frågade drar sig undan lite. Det var inte svaret man väntade sig...
Mitt hjärnspöke vet alla om. Har gått ut med det på bloggen. Mest för min egen del, men även för att visa att det är fullt normalt att inte alltid må bra. Men visst.. Jag har nog andra saker jag håller för mig själv
Trillingnöten: Hittat några bra svar jag brukar köra med till "Hur mår du frågan": "Jo, tack. Idag har jag en bra dag" " eller motsatsen: "Idag har jag en mindre bra dag". Det är lite roligt att se folks reaktioner..de vet ofta inte vilket ben de ska stå på. Ibland blir jag också irriterad och tänker: Varför frågar du hur jag mår när du inte är intresserad av svaret? Men så sa min kloka kollega till mig: Det är en isbrytare, Malin, lika naturligt som Hej o Hej då. Själv har jag börjat försöka att ersätta "hur läget är" i allt större utsträckning när jag möter människor. Jag hittar på något annat istället. Som att tex ge en lättsam komplimang, det brukar få fart på personen mitt emot :)
Att släppa ut sina känslor och tankar gör oss mer fria, man får ta lite i taget. Att börja med de närmaste, de man känner sig trygg med är en fin start. Känslan efteråt är så befriande.
Hej och välkommen Sara.
Tack för du tittar in och delar med dig.
Jag levde i en egen kokong ända tills jag blev sjuk år 2002. Efter ett tag förstod jag att det berodde mycket på min tystnad som kroppen strejkade. Jag hade lagt alla mina tankar, rädslor, skam, ja ALLT i mina muskler och celler. Inte undra på jag levde i ständig smärta. Idag som frisk, är jag mer öppen, däremot väljer jag vad jag vill säga till vem. Saker jag delar med min bästa väninna eller min Kärlek, väljer jag kanske inte att dela med mig av på bloggen samtidigt som vissa ämnen är lättare att dela med Er. Man lär sig balansgången med tiden och vi måste också få lov att göra fel. Vad jag dock lärt mig, är att vi har så mycket att ge varandra. Att känna igen sig i någon annan kan läka de djupaste sår.
Oj jag blir alldeles rörd när jag läser detta inlägg och dina kommentarer. Du är en sån rar och omtänksam person som vågar tala direkt från hjärtat. Är så glad att du velat dela med dig av dina motgångar för det är verkligen som du skriver. att när vi delar med andra kan vi komma stärka ur siutationen. Jag förstår til fullo att det kan kännas svårt att skriva om allt det jobbiga. det finns fortfarande saker som jag inte skulle kunna berätta (i nuläget). Spöken som känns för svåra att ta fram i ljuset. Men jag vet att en dag kommer jag våga göra det och då kommer mitt hjärta att lätta. Men det är en prossess att våga lite i taget. Tappa fotfästet lite i taget. Du har gått igenom nått otroligt svårt men jag känner att du har kommit så mycket starkare ur det. Att du vill dela det med mig och andra kommer att stärka dig. För det är när vi visar våra svagheter som vi också kan visa våra styrkor.
Jag har också varit deprimerad och känt hur det är att inte orka göra något av det man tidigare tyckte var kul. Under en depression går hela ens kropp och psyke på sparlåga, sömnlöshet, gråtattacker och känsla av hopplöshet är hjärtskrande. Men när man kliver ur det är man tusen gånger starkare. Och man börjar inse att den minsta sakerna i livet kan vara så otroligt stora och givande. En del förstår nog inte hur påfrestande för psyket det är att vara sjukskriven. Jag har varit heltidsjukskriven i 6 år och vet hur ensamt det är. Självkänslan sjunker till botten. Det glädjer mig nått otroligt att läsa att du lyckats ta dig tillbaka till livet. Det ger mig hopp om framtiden att veta att det inte är omöjligt. Du är en helt otroligt inspirerande person och jag är så glad att du finns här och skriver om både motgångar och framgångar. Med all din livskraft kommer du att kunna inspirera så många i din omgivning. Och mig också! Kram
Vad fint skrivit, jag fick riktig "ståpäls" över hela armarna när jag läste din text, så vackert och så sant!
Mina kära vänner. För ni är verkligen mina kära vänner, jag har tänkt på er allesammans idag med kärlek när jag var tillbaka på jobbet för några timmars mjukstart. Jag längtade hem så jag kunde svara på era fina kommentarer. Den kärlek och omtanke ni ger mig är sällsynt och ovanlig. Jag är så tacksam ska ni veta.
Att tala rakt ur hjärtat, dela tankar, mörka som ljusa, har för mig blivit enda rätta vägen. Inga omvägar eller krokigheter, bara rakt fram. Jag vet det finns hopp om framtiden, bara vi hjälps åt och ger varandra redskapen och styrkan. Vår gemenskap är viktig, vi ska aldrig behöva stå ensamma med våra sjukdomar, sorger och trauman. Det finns alltid något att se hos någon annan, alltid något att ge till någon annan. Vi behöver bara våga ge och våga ta emot.
Tack snälla för att du finns. Jag känner detsamma, du är min vän även om vi aldrig träffats. Att få ta del av dina och andra bloggares liv gör mig starkare och mindre ensam. Och jag hoppas innerligt att mina erfarenheter också kan vara till hjälp för någon där ute.
Vad fint att du kunnat jobba lite, hoppas du får ta det i den takt du känner är rätt för dig.
Appropå att svara på kommentarer så kan jag säga detsamma, jag läser alltid men ibland tar det längre innan jag svarar. För min del spelar det ingen roll om du svarar på din eller min blogg. Kram
Hej!
Du skrev att "tanken slog mig hur rädda vi är för att visa vilka vi är". För mig är det tyvärr inte ett dugg förvånande att det är så. Jag vet inte om du läst någon av mina,UM´s, kommentarer på Klaras blogg. Men efter att blivit retad hela skolåldern, ifrågasatt i sjukvården i 20 år innan man får rätt diagnos och dessutom dom man tror sig vara ens vänner bryr sig inte om den jag är utan bara om sig själva. Och jag är inte ensam om att gå igenom såna saker i livet. Tyvärr! Efter det är man inte så katig om att visa vem man är längre. Lyssnar ingen eller om man får taskiga kommentarer när man säger något slutar man till slua av med att prata. Försöker man ta mod till sig att prata får man det 9 gånger av 10 kastat i ansiktet. Min man brukar fråga mig allvarligt och förskräckt "Vad har du mött för människor i livet egntligen?". Ja det undrar jag med men det hjälps inte jag är inte den personen som vågar ta plats eller synas och defenitivt inte den som visar vem jag är. Har jag gjort det har jag oftat fått betala dyrt för det. Det är trevligt att skriva på Klaras blogg men rädslan finns alltid kvar i kroppen och i psyket att snart är man ensam igen.
Hej! Först vill jag hälsa dig välkommen och tacka dig för att du tar av din tid och delar med dig.
Jo, jag har följt några av era samtal, ni verkar fått en fin kontakt, du & Klara. Läste senast imorse :)
Det gör väldigt ont att läsa om hur du blivit behandlad i livet, av det du berättar här och under det jag läst hos Klara.
Det jag vill berätta är att jag för några månader sedan klev in i en värld jag inte alls behöver vara i. En värld där jag möter människor som haft och fortfarande har ett helvete. När jag ser dom och tar del av deras liv förstår jag att vår gemenskap är oerhörd viktig för vår överlevnad och vårt tillfrisknande. Vi känner inte varandra och vi vet inte om vi ses igen, men med det gemensamma faktum att vi alla deltagit i ett nattsvart helvete av någon sort, gör att vi behöver varandra. Vi behöver prata om vad som hänt, precis som i vilket trauma som helst. Jag bär fortfarande på saker jag inte vågar dela, men tänker att det får ta sin tid. Efter alla år i terapi och all möjlig hjälp är det inte förrän nu jag börjar "tina på riktigt" tack vare detta. Och det är snart 9 år sen mitt första samtal i terapi. Jag önskar dig en sån känsla, att du fick delta i en sån gemenskap och så småningom känna trygghet. Jag hade en sådan ovärderlig tur att träffa en kvinna som visade mig den här världen och även om det är smärtsamt när jag hör deras berättelser och vi ofta gråter, växer vi och frigör oss. För dig som möts av motsatsen kan jag mycket väl förstå att rädslan finns och bor hos dig. Hur ska någon som möts av allt detta du beskriver hitta tilltro? Åhh, UM!! vad jag vill ge dig det jag har...!!
Tack än en gång för du tittade in, du är varmt välkommen tillbaka om du vill.
Tack för det fina du skriver. Men jag märker att även när jag läser ditt fina svar kommer tanken "när slår blixten". När kommer det när jag inte får vara jag längre?
På Klaras blogg försökte jag lägga in några länkar till 2 avsnitt ur sitcomserien "Våra värsta år" men det gick inte ska försöka här också. Jag har i många år tyckt om den serien för familjen kämpar envist och det är som dom i varje dag kämpar i uppförsbacke men dom ger inte upp ändå. Jag vet inte vad du tycker om den men hoppas du gillar dom här avsnitten.
http://www.youtube.com/watch?v=2d3A0_oP27g
http://www.youtube.com/watch?v=3d7FjEvTw4Q&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=zx4ubjNXuR0&feature=related
Missa inte att läsa textrullen i slutet på det här avsnittet:
http://www.youtube.com/watch?v=DX9bOpBdl1I&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=T6YOPVwrAo0&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=z912dF_FCLs&feature=related
Det kanske är så med våra liv med. Vi tror inte att vi gör skillnad eller har betydelse men vi gör det ändå utan att veta om det.
Hej igen och hoppas du tittar tillbaka in till mig.
Jag har kikat lite på några avsnitt under eftermiddagen och jag kan ärligt säga jag har väldigt svårt att förstå engelska utan text på tv. Märker jag hoppar över massa ord och förstår inte riktigt. Det blir att jag fokuserar så hårt att jag missar hela poängen med budskapet. En annan sak som distraherar är allt skratt, vad kan det bero på tro? Att de skrattar åt en uppförsbacke? Kanske..samtidigt brukar jag titta på 2 ½ men och det är egentligen hur tragiskt som helst med allt alkoholberoende och missbrukande av relationer. Tror jag behöver ge det lite mer tid.
Annars har jag varit lite mer upp och ner de två senaste dagarna efter ha varit mer upp. Nyckelordet är för lite sömn och för mycket i huvudet, då fungerar jag inte. Hoppas dina dagar varit ljusa. Tänkt på dig och det du delat.
Jag kan ju inte svara för vad andra skrattar åt men för min del är det igenkänningens skratt. Att man ser sin egen tillvaro lite utifrån och då får distans till det och sen kan skratta åt det.
En karaktär i en serie som en del säkert anser överdriven är Tabita i "Mia och Klara". Men hon som spelar Tabita är fullständigt klockren. För flera år sen mötte jag personer som pratade just precis på det här sättet. Det är nästan lite kusligt hur bra hon får till det:
http://www.youtube.com/watch?v=Yd2NqeTO1oo
http://www.youtube.com/watch?v=t2HtcK6BsQg&feature=relmfu
Ibland tycker jag vissa skådespelare är väldigt duktiga på att gestalta lite speciella karaktärer och dom har som en kärlek till den. Så ibland bryr jag mig inte om bakgrundsbilden, som skratt och annat, utan bygger min egen uppfattning om serien eller filmen. Andra får stå för sina skratt och jag ser personerna som dom är och uppskattar dom för dom dom är. T.ex. familjen Bundy som kämpar i sin uppförsbacke och gör så gott dom kan. Kanske dom t.o.m. kan lära mig något om livet eller ge mig en ny syn på livet. Att kanske inte alltid ta livet så allvarligt och/eller att även om man inte alltid är så förtjust i sina anhöriga men innerst inne tycker man om dom och vill inte vara utan dom och/eller något annat.
Egentligen tycker jag inte att jag är så bra på engelska men ändå kommer jag ofta på mig själv att inte läsa undertexterna eller både lyssna på engelska och läsa svenska texten. Översätter dom inte något märker jag det direkt. Jag begriper egentligen inte hur jag kan hålla två språk i huvudet samtidigt?.
Inte undra på om det blir upp och ner dubbla pass och för lite sömn, dom flesta skulle inte fungera efter det. Försök att ta igen det dagarna som kommer och försök att inte försätta dig i såna situationer igen. Ens hälsa är viktigaste. När den väl inte finns där kan inga pengar i världen eller välmenande ord från andra köpa tillbaks den.
Hoppas du får en god natts sömn och en fin dag imorgon!
Skicka en kommentar