Sagan om 9 mil på cykel och jag undrar: Har jag blivit spritt språngande galen?

Jag undrar: Vad är det med den där asfalten som susar under mina två hjul som bär mig på min längsta resa någonsin? Det kliar irriterande under hjälmen och jag kan inte göra något åt det, bara att bita på. Läpparna börjar få saltsmak av svetten som pressas ut från ansträngda rödblommiga kinder. Vad är egentligen tjusningen när backen tonar upp sig framför mig och benen börjar letar mjölksyretröskel när halva stigningen är avklarad? Jag tänker: Lite till, lite till och jag är framme. Men redan där lurar jag mig själv för att orka, i själva verket har etappen bara börjat. Fler och ännu brantare backar väntar med sitt hånflin för att få slå mina muskler i tusentals bitar. Det där fula flinet som jag i min tur krossar med mina späda ben. Men än är inte kampen över, efter backen kommer motvinden för att strida emot mig och kilometer efter kilometer väntar på tomma fält utan skydd från vinden. Jag undrar: När kommer vilan i en milslång nedförsbacke? Inser att jag drömmer eftersom den där mjuka efterlängtade nedförsbacken aldrig kommer. Iallefall är den aldrig tillräckligt lång.

Vägen är flera mil lång och timmar av träning väntar. När allt är klart skriker min kropp mat. Den skriker sova i två dygn. Den äter och den somnar. Den skriker trött och helt kaputt. Den vaknar pigg och hel. Då skriker den nöjd. Sådär förbaskat nöjd och oförskämt lycklig. Jag undrar: Har jag blivit spritt språngande galen?

Jag kan inte riktigt förstå alla de där plågorna, men vad spelar det för roll, när jag älskar det? 

Dagens cykelpass: 
Distans: 9 mil
Medelhastighet: 27 km/timmen
Tid: 3:20
Medelsnitt av maxpuls: 74.3 %  Maxpuls: 89 %

Stort tack till Örebrocyklisterna som ordnar dessa fantastiska söndagskörningar!