Att vara mentor åt medmänniska med anorexi

I September förra året stod jag inför flera val och ett av dom var att gripa tag om en fallande medmänniska. 

Efter alla mina resor genom livet som ändå bara börjat, har jag samlat på mig kraft och styrka. Redskap jag vill dela till andra och kraft jag vill upplysa om existerar. 

Sedan i September 2011 är jag mentor åt en kvinna som är svårt sjuk i anorexi. Som mentor agerar jag med ett stöd för samtal och vi arbetar utifrån en självhjälpsbok med läxor som jag skapar. Tre kvällar i veckan hörs vi via mail och dagligen via sms. Det handlar om att se en människa som är svårt sjuk, att ge kärlek och stöd till någon som känner sig väldigt ensam och har fastnat i en livshotande sjukdom. 

Tiden är nu inne både för henne och mig att berätta i bloggen. Arbetet går framåt och jag kommer ibland att skriva om min upplevelse till sjukdomen men av tystnadsplikt kommer jag aldrig nämna sånt som vi arbetar oss igenom. 

Avslutningsvis vill jag skänka en tanke till er läsare.

Kan tyckas självklart att hjälpa andra men det finns något att tänka på här som många glömmer bort:

Man måste vara hyfsat hel själv för att orka och kunna vägleda andra som hamnat vilse

Man kan inte försöka vända rätt världen för någon om den inte är rätt vänd för sig själv

Att vara mentor innebär ett stor ansvar och starka känslor, men det ger också enormt mycket kärlek och förståelse till en medmänniska. Man får kliva utanför sig själv och sina egna tankar och bekymmer för att se en annan sida av det samhälle vi lever i som är alltifrån skön att uppleva. Det ger ett viktigt perspektiv och man inser att bekvämlighetsbubblan man skapat åt sig själv är bara en droppe i havet. Genom att släppa på den bubblan och blanda sig med andra, kan vi skapa hopp om ett friskare liv för många som idag inte har ett värdigt liv. 

Så idag är mitt budskap: 

Vi behöver bli fler