Aldrig mer

Behöver släppa ut mina känslorna på grönbete, så idag får bloggen ta fallet. De flesta av er vet vad jag känner inför sprutor, jag kan inte ens ta ett ynka blodprov utan att få lite ångest. Idag var det dags för min tryckmätning i underbenen för att se om det var någon skillnad i muskelspänning på höger och vänster ben pga av min skada.

Vet ni hur man mäter trycket i en muskel? 

Man sticker in en nål. Eftersom man inte visste exakt var orsaken befinner sig, ville man mäta alla stora muskler i benen. Det innebar 16 sprutor. 16 stycken. Några av dom gjorde fruktansvärt ont, sådär att det blixtade till i huvudet och man mår illa. Efteråt satt jag och grät stora tårar i bilen. Kände mig så liten. Så fruktansvärt liten. 

Vet jag kommer att ta det här med mig, att nästa gång jag ska ta en spruta eller två, kan jag tänka på alla 16 jag tvingades ta den där dagen. Det kommer hjälpa mig att få lite perspektiv och i framtiden lättare se ljuset på tunneln när farbror doktorn kommer med stora spettet. Ändå vill jag tänka: Aldrig mer.