I höstas berättade jag om det här mötet för er och jag kan tala om att vi blivit riktigt goda vänner, jag och fina Birger. Varje gång vi ses på jobbet småpratar vi en stund. Idag hade jag äran att få sällskap på lunchen av en ny härlig farbror. Får jag slå mig ner här, frågade han vänligt. Den här gången var det inte jag som tog initiativet. Vi samtalade lite om allt mellan himmel och hav, trots vi aldrig sets förut och blev en mycket fin stund som jag tänkte länge på efteråt.
Han tackade uppriktigt för sällskapet när tiden var ute och det slog mig hur värdefullt det blev för båda honom och mig. Ett möte med en kärleksfull respekt till en annan människa, där vi båda tog oss tid att ge och att få.
Och jag tänker vidare hur vi gärna möter människor som vi känner eller som är som vi själva är. Tänk om vi oftare klev utanför våra ramar för att möta en främling en kort stund.
6 kommentarer:
Jag älskar att möta människor! Man lär sig enormt av detta. Nya erfarenheter, fina stunder och något fint att tänka tillbaka på. Fram för mer sånt!
Åh, vilket underbart inlägg! Jag ska försöka bli mer "öppen" och våga mera! Det är mitt löfte till mig själv, våga möta främlingar! Ingen vet var det kan leda till..
Va fint Malin :) Visst är det väll konstigt att det oftast är äldre människor som tar initativ till sådan här möten. Givetvis är det inte alltid så, men ganska så ofta. Kanske beror de på att de gamla har livserfarenheter med sig som gör att det är mer öppna, eller så är det för att åldern gjort dem mer ensamma och då vill söka nya kontakter. Vilket som så tycker jag det är fantastiskt med sånna här möten. Spontana och hjärtliga. Några minuter, ett par ord ett leende och dagen blir mer meningsfull :)
Visst är det livet, Trillis!!
Du vågar Zillis! Du har allt att vinna!
Klara min, tänk vad bara några minuter kan göra. Att det kan ge så mycket. Jag tycker också det är helt fantastiskt!!
Skicka en kommentar