Vad ingen kan ta ifrån mig

Elva veckor nu i skadornas tecken. Tre veckor och två dagar har passerat sen jag var hos min idrottsspecialist (andra besöket) som vidare remitterade mig till en ortoped läkare. Förra vecka drog jag iväg ett mail men fick inget svar. Då började jag ringa.

-Envishet-

Flera samtal senare fick jag äntligen tag på rätt person som inte heller kunde svara på hur lång väntetiden var.Hon skulle dock kolla upp det och bad mig återkomma igen om jag inte hörde något de närmsta dagarna. 

-Tålamod-

Under denna väntan tog jag ett eget beslut då jag är 99 % säker på att det är en stressfraktur jag fått. Fortsatt vila från löpningen samt att gå så lite som möjligt, vilket är det svåraste att avstå ifrån eftersom det är mitt arbete. Får hoppas snön kommer snart så jag får sätta mig i plogbilen. Inga jumpapass eller liknade, inte ens crosstrainern kommer få sig en omgång, endast lätt cykling och bassängträning i de kommande 6 veckorna. Boxpass funkar om jag hoppar över alla benövningar. 

-Förnuft-

Grundträningen för 2012 är fortfarande inte hotad, jag har gott om tid att komma i form till nästa säsong. Jag har hopp om framtiden och är fullt målmedveten att ta mig framåt istället för bakåt. För trots alla skador som följt mig de senaste två åren så kan ingen någonsin ta ifrån mig mitt motto: 

-Efter motgång kommer framgång-