En ren olyckshändelse faktiskt. Meningen var 7-8 kilometer i behagligt tempo, men så ibland händer det.
Malin springer fel. Missar avtagsvägen till vänster trots sambon visat på kartan innan. Tur att en sån där urstark löpdag hade infunnit sig, benen kändes verkligen fjäderlätta.
" Omvägen" som jag väljer att kalla det blev mina första 10.000 meter sen skadan i Augusti 2011. Det var aldrig jobbigt, inte ens på slutet. Jag spurtade in sista kilometern i 4:34 tempo. Var som jag hade vingar under fötterna.
Nu blir det lycklig löpvila i minst 4 dagar. Här tas inga risker.
2 kommentarer:
Åh jag känner glädjen ända hit! Vilken lycka! :) Vad härligt och så fantastiskt!
Jaaa, vilken löplycka. Nu riktigt längtar jag efter att bli lite starkare, lite snabbare och lite uthålligare.
Löplycka!!!
Skicka en kommentar