Malin springer fel. Missar avtagsvägen till vänster trots sambon visat på kartan innan. Tur att en sån där urstark löpdag hade infunnit sig, benen kändes verkligen fjäderlätta.
" Omvägen" som jag väljer att kalla det blev mina första 10.000 meter sen skadan i Augusti 2011. Det var aldrig jobbigt, inte ens på slutet. Jag spurtade in sista kilometern i 4:34 tempo. Var som jag hade vingar under fötterna.
Nu blir det lycklig löpvila i minst 4 dagar. Här tas inga risker.
2 kommentarer:
Åh jag känner glädjen ända hit! Vilken lycka! :) Vad härligt och så fantastiskt!
Jaaa, vilken löplycka. Nu riktigt längtar jag efter att bli lite starkare, lite snabbare och lite uthålligare.
Löplycka!!!
Skicka en kommentar