Men igår vände sinnet och gjorde sig redo för att andas på nytt. Mina skrapsår har läkt mirakulöst (tack för ett bra läk kött) och huvudvärken växlar istället för att vara konstant. Frakturen i ansiktet gör ont och känseln är nedsatt, har lite svårt att tugga och bihålorna ömmar, men svullnaden i ögat är borta! Ska på ett återbesök imorgon. Men framförallt, fylls mina celler med energi. Den energin, ska jag vara rädd om.
8 kommentarer:
Ja! Äntligen! Så är det, man får se de små delarna i livet som något positivt ibland. Det gör ont MEN svullnaden har gått ned :) Framsteg. Vad skönt att det är på tillbakagång nu och att livet har fått tillbaka några färger!
oooh vad glad jag blir! Härlig läsning så här på min lediga dag. Håller på och storstädar lyan och visste inte riktigt om jag vågade titta in här ( blev så ledsen sist, se här Malin...du har varit med om en olycka och så är jag så feg att jag inte ens vågar titta in pga att JAG är rädd för att JAG skall bli ledisen igen...egoist Maggi)
Hoppas du mår bättre! Vad har du för väder?
Här regnar det.
Skickar en famn full med kärlek till dig! KRAM
Ja, Trillingnöten, dessa underbara framsteg och dessa härliga färger. Återigen, uppskattning till det goda sker så enkelt och naturligt, när den har varit saknad ..:)
Ha en fin torsdag med kärlek i :)
Min Maggi!
Jag förstår precis att så var fallet. Ditt rädda ego tog plats och vad vi inte får missa, är att det egot är fullt av kärlek. En kärlek jag är så tacksam och glad att få av dig. Så inte ska du vara ledsen något mer, Maggi <3
Vädret är skumt i Öret, det är kvavt, varmt och molnigt. Som lugnet för stormen typ. Regn, Maggi? Vad skönt, då kan du krypa ihop i soffan med levande ljus och pyssla med något du tycker om. Eller trycka näsan mot fönsterbläcket och leka tafatt med regndropparna. Kramas med kärleken är även det en regnsyssla. Eller, ännu bättre! Stirra så ögonen svider i Fitness tidningen på hur snygg du är! ;-) Jag skulle ha valt det sistnämnda ...
Kärlekskramas!
21 juli 2011 14:39
Underbart att du är på väg tillbaka!
Tack snälla vad rar du är. Jag blir rörd av din kommentar. Ja det lilla i livet kan i bland vara så stort. Du verkar ha gått igenom nått otroligt jobbigt. Vad är det för sjukdom du drabbats av? Måste ha varit hemskt att behövs sälja allt och inte kunna göra det du velat. jag vet exakt hur det är. Ensamheten och tomheten då vänner inte vet hur de ska hantera ens sjukdom är förfärlig. Och är man själv sjuk har man ju inte alltid ork att vara social och engagera sig i andra så mycket. Så har det varit för mig. Mina vänner har hållt sig undan för att det inte vet vad de ska säga eller göra och jag har varit så uppslukad av sjukdomen att jag inte heller orkat.
Det är verkligen som du skriver, man har inte energi att som svårt sjuk orka kämpa för sin rätt inom vården. Tyvärr har den mesta "hjälpen" jag fått varit väldigt dålig. Allt har handlat om att få up mig i vikt och väldigt lite om att jag ska må bra psykiskt. Tyvärr klassas ju anorexi som en psykisk sjukodm och det innebär att man som jag kan behöva vara inlagd på en helt vanlig avdelning som ej är specialiserad på ätstörningar. Att behöva leva tillsammans med både deprimerade, självmordsbenägna och drogmissbrukare på en avdelning var fruktansvärt. Det har satt många jobbiga spår i mitt minne. Jag önskar av hela mitt hjärta att de tog bättre hand om människor som mår dåligt psykiskt. För i nuläget behandlas många av dem utan att de har något att säga till om. Det är verkligen tragiskt att det kan se ut så i ett välfärdsamhälle som sverige.
Vad tråkigt att höra om din släkting. För mig har det varit ett ställe som hjälpt mig och det är MHE kliniken i Mora. Där ser de verkligen till patientens bästa och allt bygger på att man själv ska hitta sin vilja att bli frisk. De har en underbar personla där och eftersom det inte är sjukhus utan ett föredetta hotell så känns det mer som en hemmamiljö. När man är på behandling där är man där en vecka i månaden och sedan hemma 3 v. Varje dag har man en teraput som man träffar och man har även gruppträffar med de andra som är där på behandling. Det är verkligen ett jättabra ställe och jag vet många som blivit helt friska av att vara där. För mig hjälpte det mycket men jag hade behövt vara där lite längre. Kanske nått att föreslå din släkting? Det är ett privat behandlingshem men man kan få remiss dit genom sitt landsting och då behöver man inte batala nånting själv. Enligt undersökningar man gjort så har man sett att den kliniken har de bästa resultaten. Det bästa med det stället är att man behandlas som en människa och inte som en sjukdom.
Oj, tack för ditt känslomässiga och ärliga svar, Klara. Jag svarar dig i din blogg. Stort tack återigen för din öppenhet, det är sånt här världen behöver ha mer av!
Karin: Det är underbart. Nu har det definitivt vänt. Hoppas du har en väldans fin semester!
Skicka en kommentar