Att inse sina begränsnigar

Jag var på väg till gymmet när det plötsligt tog tvärstopp. Vänt ut och in på mig själv i fyra dagar för att tömma mitt förråd och min lägenhet på de kartongerna. Flyttstädat, åkt till återvinningscentralen ett flertal gånger, lämnat kläder till Röda Korset och kört de resterande sakerna till nya hemmet. Igår när jag kom hem värkte det i benen efter allt spring i trapporna (både min förra lgh och den nya är på högsta våningen) och axlarna signalerade stressvärk. Andetagen stannade någonstans på vägen och jag hade svårt att få luften flöda genom kroppen. Jag önskade att dra ett stort täcke över huvudet och vakna upp med en massa ledig tom tid.

Det har varit ont om sömn denna veckan, är ensamt då Håkan är bortrest och jag saknar honom enormt. Kroppen har vägrat att slappna av på natten, har vaknat alldeles för tidigt och inte kunnat somna om. Och för att orka träna måste man sova.

Så, idag skulle jag trots omständigheterna träna efter lämnat nycklarna till hyresvärden. "Bara svänga förbi Ica först, tänkte jag. När jag skulle betala tittade kassörskan oroligt på mig flera gånger innan hon tillslut sa: Stressigt idag? Utan att tänka svarade jag: Jag vill inte göra något mera idag. Blev förvånad själv över mitt svar eftersom jag var på väg till gymmet. Jag älskar gymmet! Hon log och svarade: Nej, jag ser det. Då plötsligt slog det mig att jag hade ingen ork kvar efter jobb och flytt. Jag skulle bara bryta ner min kropp ytterligare genom att hetsa iväg till gymmet. Jag var redan sen och ville hinna hem för att prata med Håkan via Skype innan han somna. ( I Kina ligger de 6 timmar före..) Sen duscha och laga mat och fortsätta packa upp. Hur tänkte jag?

Jag inser att Stålkvinnan som jag så gärna vill vara ibland, har begränsningar och hur jag än vänder och vrider på tiden blir inte minuterna fler. Hade varit så mycket enklare om jag redan från början bestämt mig för att ta tre dagars ledigt ifrån gymmet, då hade jag sluppit stressen över att jag inte hunnit träna. Men jag kan verkligen vara envis. Eller lite dum....Glad är jag ändå mest över att jag lärt känna min kropp. Det samarbetet gör att jag kan se mina begränsningar i tid. 

                                                  Ibland vill jag mer än vad jag klarar av.

Det roligaste den här veckan!

Inte har det varit någon träning eller annat idrottsligt som har förgyllt mitt liv till toppen denna vecka. Nä, det har helt klart varit att åka i en alldeles för stor bil och leka DJ för stans alla invånare. Håkan har en kombi som man varken ser bak eller fram på, så jag antar att lilla jag inte syns i bilen utan det sett ut som om den far omkring alldeles på egen hand. Däremot hörs den. Så klart finns det en rejäl ljudanläggning, så att åka omkring som en livs levande dansclub har definitivt fallit mig i smaken. Kommer få det svårt att lämna ifrån mig nycklarna på söndag när Håkan är hemma igen, om inte annat är det utan tvekan jag som styr volymkontrollen i bilen fortsättningsvis. Nu när jag vet vad den går för.

Tvillingarna

Det är lätt att falla in i höstmörkret och då missa de härliga dagarna som årstiden bjuder på. Idag har himlen varit helt molnfri och solen har värmt gott i ansiktet likt en ljummen försommardag. En välbehövlig upplevelse för mig som just nu har lite för många bollar uppe i luften. Flyttar det sista ur min gamla lägenhet och efter det vet vi ju alla att det kommer något som kallas flyttstädning. Phust. Så träningen fick stå över idag, jag hann helt enkelt inte mellan uppdragen. Det händer mycket sällan att jag hoppar ett planerat pass, men jag fick välja mellan att träna med en stressad kropp eller att inte träna alls vilket blev enkelt val för mig. Jag kan inte träna på krympt tid, jag bryter bara ner mig själv.

Om man tittar noga på fotot skymtar man månen. Snett bakom mig till vänster lyser solen som aldrig förr. Klockan är runt tio denna onsdagsmorgon och det är sällan man har förmånen att se de två tillsammans bara ett stenkast från varann. Två strålande tvillingar som är födda ur samma syfte fast att verka vid motsatta tidpunkter. Att ge ljus. Något att tänka när mörkret kommer.

Natthunger

Tydligen tömde jag mig helt och hållet på alla plan igår efter en av mina intensivaste dagar på länge. Trots sen kvällsmat klockan 21.30 så vakande jag 01.30 och var vansinnigt hungrig. Magen bara skrek efter mat så en nattmacka var det inte tal om, det fick bli dagens matlåda med lax och pasta.

Så där satt jag mitt i nattens mörker och glufsade i mig den tilltänkta lunchen. Nu smaskar jag resterna, pasta, ägg och avocadoröra. Laxen är ju liksom redan slut och i magen. Någon bild tänker jag inte bjuda på för det varken ser eller är särskilt aptitligt.

Trevlig lunch allesammans!

Kraftansträngning

Inget träningspass idag, men tror sällan jag varit så tömd på energi. Ni vet hur det är att gå och samla inför något viktigt och när den stunden sen är över känner man sig tom, trött och lycklig på en och samma stund. Man vet inte om man ska gråta eller skratta, känslorna är i ett slags kaos, de vet inte åt vilket håll de ska visa sig. Man är stor och liten samtidigt. När man står vid stora beslut krävs det att man samlar all energi, för att sen ta en sista kraftansträngning och ösa den ur sig för att orka förverkliga det man vill.

Tårar bränner innanför ögonlocken men jag är långt ifrån ledsen. Bara lycklig över att jag är jag. Att  jag hittar den där inre härliga styrkan och vågar stå upp för mina åsikter när det verkligen behövs. Jag är stolt över min vilja, även om den ibland är starkare än vad jag klarar av att hantera. Jag är tacksam för drivkraften som hjälper mig att genomföra det jag vill med mitt liv, även om jag ibland kan ta några omvägar innan besluten styr in på rätt spår. Jag är glad jag inser att det alltid finns ett val.

Så denna dag har jag aldrig varit så stark men sällan känt mig så liten. Molnen har skingrats så nu är det bara att andas in den friska luften och satsa. Jag har ingenting att förlora!

Rosor på löpande band

Mina muskler hade aldrig känts så mjuka och funktionella vilket jag också märkt i min träning och hållning. Det var så fantastiskt skönt att få höra hans berömmande ord efter alla timmar av träning som jag kämpat med nu i närmare ett år. Jag kan vara fruktansvärt envis och bestämd gällande min träning, men Johan på Ryggcenter har verkligen fått mig att tänka mer ödmjukt och lärt mig samarbeta mer med kroppen. Löpningen har utvecklats genom att jag hittat rätt funktion och styrketräningen likaså. Detta är ett ämne jag återkommer till i bloggen.
Det lyckorus som nu vilar inombords hoppas jag ska stärka mig i dagens nästa uppdrag. Ska på ett möte som kan komma att förändra mycket i min liv.

Just nu mår jag precis så här efter ett besök hos kiropraktorn.  Det faktum att jag har en påbörjad tennisarm känns som ett ganska litet problem i sammanhanget. Motgångar kan verkligen vara relativa.

Plankan. Försök nr 1.

Jag kunde inte låta bli är jag kom till gymmet sent ikväll efter ha kört Håkan till Arlanda. Det är fantastiskt mäktigt att känna kroppen arbeta i en uthållighetsposition. Det tog inte lång stund förens benen började skaka för att sedan sprida den lilla jordbävningen vidare till överkroppen. Jag försökte slappna av och hitta en vila i positionen men sen kom mjölksyran sakta krypandes och det började spänna tufft i magen. Kinderna blev heta och jag kämpade med att hålla svanken och rumpan i rätt läge.  Lite till och lite till, tänkte jag och försökte inte att titta på klockan. Tillslut kom spänningarna och samarbetet var över för den här gången och jag föll ihop som en tung sten på mattan.

Jag är otroligt nöjd med min tid då jag aldrig trodde jag skulle klara över två minuter. Belönade mig själv med färsk ugnsbakad lax på saltbädd med avokadoröra. Underbart gott!


Sluttid plankan: 3:21 minuter