Tillslut rör jag vid Dig och snabbare än ett ögonblick försvinner Du för att söka skydd. Jag flyttar Dig till en säkrare plats, så ingen ska trampa på Dig. För Du ser ju inte, när omvärlden kommer farandes. De ser kanske heller inte Dig eller så ser de Dig, men tänker: Du betyder ingenting, Du är bara en snigel.
En kär väninna frågade mig för några dagar sedan: Om du var ett djur, vad skulle du vara då? Jag svarade: Jag är en fågel, men skulle vilja vara en isbjörn. Den symboliken är skrämmande. En fågel flyger snabbare än vinden och en isbjörn är en av världens tåligaste och starkaste djur. Men nu så här i efterhand, inser jag det skulle vara bra för mig att för en tid leva i sniglarnas värld. För tänk att slippa stressa, att inte behöva röra sig fortare än vad som krävs just då och kunna krypa in under ett skal när fara hotar. Jag skulle dock hoppas att det fanns en skyddande ängel som flyttade mig till en säkrare plats när dödsanden närmade sig mig med stora steg.
Konsten är att leva långsamt med fart och energi, att se världen förändras i den takt som blir behaglig, att njuta och slippa känna oro för vad som sägs och händer i ens närvaro. Att ha det det som vi alla eftersträvar inom räckhåll, harmoni och balans. En snigelvärld helt enkelt.
3 kommentarer:
vilka vackra tankar du har vackraste kvinnan,o de tankarna ÄR du!jag njuter så att höra dina delningar!lika mycket njuter jag att se det du ser med din kamera <3 tack för att du delat med dig,fast vi inte mötts idag...din tacksamma väninna
haha. ja vem hade kunnat tro det? inte du i varje fall, eller? ;) själv så visste jag det redan. den där kärleken till att smeka landsvägarna.
Anonym: Man måste ge bort för att få behålla, eller hur var det du sa?
Tänk vad livet förändras och hur bättre det blir efter allt vi lär oss. Självinsikt, mina kära vänner, det är en ovärderlig gåva. Och det bästa är, att gåvan tar aldrig slut.
Kram till er <3
Skicka en kommentar