Kraften drogs blixtsnabbt undan från mina ben och jag slog hårt och brutalt i backen. Det gjorde ont, väldigt ont. Egentligen passerade jag förbi varningsskylten om branten för några veckor sedan, men det gick lite för fort så jag hann inte läsa och tyda alla bokstäver. Inte lätt, när tempot gick i världsrekordfart på 100 meter. Inte ens Usain Bolt hade hunnit med.
Fallet dämpades som tur var av mina ovärderliga solstrålar som tog emot mig i sina kärleksfulla armar. De där solstrålarna som finns runt mig i levande form av vänner och en älskad sambo. Tänk att den där hjälpen kom i precis rätt ögonblick, som om att den redan visste att jag inte skulle få ihop alla bokstavskombinationer på den där skylten.
Så här dagarna efter står jag med ena benet i skuggan och ena benet i solen. Bara för att få känna lite extra på de två världar som slåss för att vinna min närvaro. Själv har jag redan utsett vinnaren och det är också det som gör mig till en vinnare. Av motgångar blir man stark, av smärta blir man tålig och av misstag blir man klok. Ge mig allt så ska jag ge det vidare, så kan vi alla snart stå i solen och titta på när skuggan passerar. Förbi oss.
3 kommentarer:
Jag spyr på motgångar. Och jag hatar klyschan att från allt svårt kommer något bra. För jag vill känna fartvinden och ut på vägarna. För av detta lär jag mig inte ett skit. Eller jo. Att köra fortare, träna hårdare och aldrig bromsa när jag väl sitter där igen.
Jag läste en artikel om cyklisterna som kör Tour de France. Om att de faktiskt offrar sina liv. Och faktum är ju, genom åren så har det dött cyklister. De har offrat sig för deras hjärtesak. Det är en del av sporten, att krascha. Så jag hatar motgångar. I varje fall nu.
Men å andra sidan. Du vet hur man behandlar ord med kärlek och ömhet. Så även om jag skulle ha varit ute och tränat nu så känns det inte helt fel att sitta här och läsa dina ljuvliga inlägg.
Jag älskar dina inlägg. Du skriver så otroligt bra/fint/klokt. Jag utser dig här och nu till min blogg stora syster!
GO MALIN!
Min Matilda & Maggi!
När jag blev sjuk för många år sedan, sa en vän till mig: Av motgångar blir man stark, Malin! På ett sådant där hemskt peppande och klokt vis. Jag hatade de orden. Förstod inte alls innebörden och kunde inte fatta att hon kunde vara så elak. Där låg jag redan på botten för att tryckas ner ännu hårdare så att jag knappt kunde andas.
Inte fören sjukdomen började vända förstod jag vad hon menade. Och visst, läget var illa valt från hennes sida eftersom jag var så sjuk och tonläget i budskapet kunde varit humanare, men det var sant. I allra högsta grad sant!! För vad vore livet om vi fick allt serverat? Vad vore vi utan våra erfarenheter och misstag? Var ifrån skulle vi lära oss för att sedan lära vidare?
Om ni visste vad glad jag blir när ni ger komplimanger om mina inlägg. Det innebär att jag förmedlar något till er som berör, vilket är kärlek från mig till er.
Puss & Kram på er!
Skicka en kommentar