En miljard ångestmyror är döda

Har aldrig tränat så hårt som jag gör nu, då jag kombinerar styrka/kondition 50/50 i ett test för att se hur bra jag kan bli i båda grenarna. Med 3 styrkepass, 2 pass funktionell träning/återhämtning och 4 konditionspass fördelat på 5 dagar hoppar det in många timmar på träningskontot på en vecka. Igår avsluta jag med ett återhämtningspass på cykeln och kände att det skulle blir välbehövligt med den stundande vilan. För med hård träning kommer även vila, det har vi ju lärt oss nu. Idag efter jobbet låg jag och små blunda framför burken i ett par timmar, något som jag aldrig hinner göra i veckorna. Skönt.

Tänker vad awesome ( tack Matilda för det ordet) det är med en vilodag och att jag för inte så länge sedan kände så precis tvärtom. Om ni visste vad fantastiskt det är att ha blivit botad från beroendet, att kunna njuta av en ledig dag utan att det kryper i varenda cell. Utan att få miljarder ångestmyror som har krig innanför skinnet. Ett träningsberoende är som vilket beroende som helst, livsfarligt och väldigt svårt att förklara för den som aldrig smakat på eländet. 

Men nu, äntligen, längtar jag efter ledig tid, att kunna umgås med vänner och med min kära sambo utan att vara mera död än levande. Att shoppa, ta en promenad, luncha på stan eller glo på ett maraton av 2 ½ men utan att somna efter tre sekunder. Eller att bara vara jag utan träningstankar. Med tack vare mina egna insikter, nära och kära, min kiropraktor Johan och tålmodiga sambo Håkan har jag vunnit kriget mot ångestmyrorna. Så Tack alla som gör jobbet tillsammans med mig. Ni är ovärderliga.

Från klarhet till klarhet

Fortfarande hög av gårdagens seger!

Vaknade denna morgon och hade energi som sträckte sig flera varv runt jordklotet. Min totala utklassning igår över spinningcykeln sveper över hela mig och jag har flugit fram med fjäderlätta steg hela dagen. Nu blommar träningsendorfinerna som vackrast och mest praktfullast, känslan av att klara precis vad som helst, när som helst och hur dom helst. Det finns inga hinder, bara oändligt med möjligheter!

Nu åkte du på storstryk!

Vilken känsla, så som jag har kämpat och slitit tre pass i veckan under dessa helvetes veckor sen starten! Undrat många gånger vad jag sysslar på med, men för att inte tappa konditionen nu när jag håller upp med löpningen, var inte alternativen många. Det var bara att sätta sig på spinningcykeln. Ni har kunnat läsa om min kamp och ångest inför passen och jag kan ärligt säga att det inte har varit med glädje jag skavt sadel.

Men så idag, kom den där vinnarkänslan. Känslan av att orka, att jobba med kroppen i ett samarbete som krossade cykeln totalt. Hade ingen skyhög intensitet under min pulszon som låg i 40 minuter, utan det var just känslan som vann. Jag hade ork kvar när klockan stannat och jag orkade ligga och trycka på närmare 90 % de sista 10 minuterna trots att svetten forsade nedför pannan för att irriterat ligga och killa på nästippen. Yes vad jag krossade dig, din hemska lilla spinningcykel. Nu längtar jag till nästa match!

Total tid: 55 minuter
Intensitet: 40 minuter med snitt 82 % av maxpuls

På återhämtningspassen är vi sams

Finns ett moment där jag faktiskt kommer överens med min nya träningskamrat. Det är när jag får ligga och softa på 69 % i 50-70 minuter och endast känna en lätt rodnad i ansiktet. Då är pedalerna på spinningcykeln lätta att få runt och det är behagligt att cykla. Ingen kamp eller hårda tankar, bara jag och cykeln i ett fint samspel. Ett ju alltid ett litet framsteg, betanke på hur känslorna gick för några veckor sen.

Första hatpasset avklarat. Och fler blir det.

Undrade om och om vad jag gett mig in på. Ben som fylldes med en galen mjölksyra, ni vet, den där märkliga känslan av ont och skönt samtidigt. Tiden ticka på, det var dags för att öka motståndet och inta position 'stå upp'. Tryck på med vad du har, tänkte jag, bit ihop och ta dig förbi. I två långa minuter pågick plågan för att sen låta mjölksyran tappas ur i fyra korta minuter. Fyra gånger var det bestämt och fem blev det. Jag ville pressa lite, lite till bara för att bevisa för cykeln att jag minsann orkade. Mitt första intervallpass på spinningcykeln är avklarat. Och fler blir det, för jag tänker hålla på tills jag vinner!

Om 2 veckor klår jag dig

Jag är ingen förlorare, så jag tänker inte låta spinningcykeln vinna någon längre tidsperiod. Igår tryckte jag på med lite högre intensitet och imorgon är det dags igen. Hur som, att träna kondition och bättre syreupptagningsförmåga på cykel istället för löpning, ger mig otroligt bra träning inför kommande springsäsong. Än så länge vinner han dock, den där 'skava rumpa maskinen' men ge mig ett par veckor så spöar jag den, trots jag verkligen inte är någon cyklist. Det går på ren vilja.
Gårdagens pass: 55 minuter
Intensitet: 40 minuter med snitt 83 % av maxpuls

Jag längtar efter den där fruktansvärda smärtan

Jag får väl bita mig själv i tungan eller vad man nu brukar göra, när man påstått något och vid senare tillfälle plötsligt inte kan stå för vad man sagt. Trodde aldrig jag skulle ärligt längta efter min nya plågoande som får mig att tillverka stora svettpölar på golvet och ge mig en skinnflådd svidande bak. Plågoanden som tvingar mig att jaga pulsnivåer som jag verkligen inte vill skryta med och som får mig att se illrött och vilja kräkas när mjölksyran knackar på. Anden som färgar mig bleka vinterhud rödflammig efter bara några fjuttiga minuter och som får mig pressa på med mina tunna, klena ben igen..igen..och igen...För vem tusan kan längta till det..??

Tar min längtan som ett tecken att jag äntligen håller på att tillfriskna från min envisa förkylning, även om det inte är dags att köra på igen.  Här segrar förnuftet före prestation och vilja. Men snart...ska jag släppa lös träningsdjävulen och då kommer det ryka svartrök ur alla celler samtidigt! 

Kanske blir vi kompisar i framtiden

Jag ökar motståndet och ställer mig upp. Har lärt mig hur man gör nu, första gången jag skulle låta benen jobba på extra höll det på att gå riktigt illa. Det tar inte lång tid innan mjölksyran knackar på. Jag älskar den där känslan i kroppen när smärtan börjar sprida sig och jag får kämpa för att lura kroppen med min mental styrka. Just det momentet får mig att växa i mitt träningsego och orka lite till.

När jag sedan får sätta mig ner igen känns det som rena semestertrippen. Smärtan släpper i takt med att pulsen sjunker och tiden går fortare än för 10 dagar sedan när jag hade premiär på "den där kommer jag aldrig prova maskinen".  Det var den kvällen jag slogs med alla celler jag hade och min kropp forsade i svett. Trodde rumpan skulle vara utan skinn när jag var färdig och benen stack och kämpade med sin återhämtning i många,många timmar efteråt. Idag svettades jag lite mindre och jag behöver inte kämpa för allt jag är värd, för att överleva de där minuterna. Tror bestämt att sadeln också börjar kännas lite mjukare. Märker att jag inte tycker det är så dumt, att sitta där på spinningcykeln och kämpa med puls, svett och mjölksyra. Kanske blir vi kompisar, jag och cykeln. Vi är i alle fall en god bit på väg.

Dagens pass: 70 minuter Puls: 76.3 % av max i 50 minuter.

Det forsade ner på golvet

Jag har sett när dom kommit ut illröda i ansiktet med håret klistrat utefter ansiktslinjen. Jag har tänkt: Aldrig. Aldrig jag utsätter mig för 'det där'. Sen har jag löpt vidare på mitt band. Men, livet bjuder på oväntade överraskningar. För att skona mina ben från den hårda löpningen minst ett pass i veckan och samtidigt få bra tröskelträning måste jag hitta en ny aktivitet. Typ en spinningcykel. Klokt nog valde jag att cykla första gången på alldeles egen hand, hade fallit halvdöd ner efter halvtid om jag startat upp med ett pass.

Tröskel kom redan vid ca 153 i puls, vilket är i löpningen en lättjobbad puls för mig. Men, det var bara att härda ut för att uppnå de 20 minuterna i en medelpuls på 85 % (156) som jag bestämt innan. Det gjorde så ont i benen och svetten forsade som ett vilt vattenfall ner på golvet. Det var fruktansvärt. Men så efteråt kom den där underbara träningsglädjen och endorfinkicken av att ha lyckats med något man aldrig kunnat drömma om. Lustigt det är livet, att man aldrig vet vad det bjuder på. Plötsligt står man där med hakan i knävecken, jag som aldrig skulle sätta mig på en spinningcykel. Kan tala om att till helgen är det dags igen.

Sen har denna nya träningsform kommit in i mitt liv av ytterligare anledning, men om den ska jag berätta en annan dag. Det är nämligen en riktig solskenshistoria.