Halvvättern 2013

Halvvättern är genomförd, 150 kilometer cykling i en fantastisk terräng med ett än fantastiskt team, nästan alla vi var från från Örebrocyklisterna.

Jag & min Kärlek hade ett drömmål den dagen. Sub 5. En euforisk känsla infann sig senare vid målgången när vi kapade 5 timmars gränsen med 15 minuter.

Fler än vi tog fina rekord i teamet den dagen, för det var med målmedvetenhet som vi alla hjälptes åt, peppade & stöttade varandra. Alla skulle i mål samtidigt!

Tusen tack alla cykelkamrater, tillsammans bjöd vi varandra på en resa som jag till minnet lägger med ett stort leende på läpparna.

Sträcka: 150 kilometer
Tid: 4:45
Medelhastighet: 31.2 km/tim

Min träning sommaren 2013

Det här är en av de förändringar jag gör i år med min träning. Snart drar cykel säsongen igång och konditionen tar över i timmar på kontot. De senaste två somrarna har jag bara underhållstränat i gymmet, men nu blir det annorlunda.

Jag kommer löpa mindre och cykla på ett lite mer "sparsamt sätt" för att fortsätta träna i stor mängd i gymmet även under sommaren. Detta för att jag vill fortsätta öka och utveckla min muskelmassa och för att jag helt sonika älskar muskler!

Så sätter jag igång med träningen efter en influensa

Det var många år sedan jag var så sjuk! Nu är det äntligen över och jag är med på banan igen.

Tränat några lätta pass och kroppen känns förvånansvärt bra efter en veckas sängliggande med över 39 graders feber som mest. Jag har verkligen tagit det lugnt, lyssnat på signaler och tränat efter förmåga.

Jag började med långsamma promenader 2.5-5.5 km, övergick efter ett par dagar till mycket lågintensiv cykling på trainern 30-50 minuter - puls mellan 50-65 % av HF. Steget vidare till några lätta styrkepass med små muskelgrupper för att efter ytterligare någon dag gå över till de större.

Jag har fortfarande efter 7 dagars "friskis" inte kört något högintensivt pass vilket för mig är över 80% av HF.

Men snart så...är jag även där igen!

300 kilometer

Cyklingen är i full gång. Den här veckan har vi trampat ihop 300 kilometer var av två långkörare på à 90 kilometer. Vid dagens pass fanns solen med som sällskap och fräknarna börjar dyka upp tillsammans med ränderna från solglasögonen, fåfänga när den är som bäst. Det här är livet på topp tre!

Dagens etapp: 
Sträcka: 90 kilometer
Tid: ca 3 timmar
Medelhastighet: 26,4 km/tim
Medelpuls: 72 %

65 kilometer senare

Ut på nya äventyr. Rensa huvudet några timmar i suset av två hjul som snurrar och en puls som slår ovanligt fort. Det är kännbart jag inte tränat så mycket konditorn under vintern på grund av skadan. Ge mig lite flås, tack....

Det blev en fin tur med Örebrocyklisterna, 65 kilometer istället för 85 kilometer för min del då jag vek av tidigare för att inte belasta fullt. Ändå alldeles för hög medel puls, nu blir det återhämtning av högsta kvalitet.

Sträcka: 65 kilometer
Medelpuls: 77% av HF
Tid: 2:28 timmar
Medelhastighet: 25.8 km/timmen 

35 kilometer glädjeyra

547 timmar 2011 - har du koll på din tid?

Blev smått men glatt överraskad när jag räknade ihop alla timmar för 2011 inför vår tenta uppgift i Träningslära som var att lämna in en Årsplanering för 2012. Har varit skadad sedan Augusti och bara kört 25-50 % konditionsträning och skadefri hade jag hamnat på mellan 620-630 timmar.

2012 års idrottande bli inte som planerat då jag missat mycket grundträning och det fortfarande är osäkert hur mycket jag kommer att kunna tävla. Dock hamnade 2012 års schema på 482 träningstimmar, betydligt mindre än 2012. Detta för att ge plats åt mer utbildning och lite andra små härliga finurliga livsuppgifter...

Har ni koll på hur många timmar ni tränar på ett år? 

När längtan gör ont

Ni vet alla att jag står för kreativitet och lösningar, att jag alltid hittar det goda i det onda. Det är min filosofi. Efter motgång kommer framgång. Men det betyder inte att jag saknar längtan. Idag har det varit en tung dag, sett löpare rusa fram på gatorna med lätta fotsteg samtidigt som solen har värmt den kalla luften. Jag har drömt mig bort för att sakna cykelhjulens sus från asfalten och förnimma upplevelsen hur kroppen brinner i takt med farten. En vecka har gått sedan jag ensam tog beslutet att vila i 6 veckor, endast lätt cykling och simnig är på konditions schemat.  Kunde ha tagit en lätt tur idag, men vill vila helt de första två veckorna för att se om det gör någon skillnad i smärtan. Jag behöver rensa skallen och släppa ut det som spökar, erkänna att det känns. Så åter till denna längtan. 

Den gör förbaskat ont. I hjärtat. 

Dags för lite vadmuskler

I den skyttetrafik som råder i skadornas värld just nu vill jag klappa mig själv på axeln med ett gäng muskelbilder. Tyvärr finns inget dokumenterat innan min cykelkarriär startade i Maj detta år, så får satsa på att skillnaden om ett halvår istället. Detta är en av de muskelgrupper jag är mest nöjd med.

Omkullvält motgång

Kunde nog inte föreställa mig att 1:15 minuters landsvägscykling på 80 % i snittpuls skulle kännas så tufft när jag senare landade hemma i soffan.  33 kilometer i en frisk höstluft med en solnedgång som jagade mig mot mörkret gjorde jag fick trycka på med den lilla kroppen som är påtagligt påverkad av skadevilan. En referens till dagens intensiteten är att under Tjejvättern snittade jag 82 % i 3:29:41 timmar. En viss skillnad..

Känner mig som ett omkullvält träd ikväll. Jag kommer dock till skillnad från den urgamla eken jag fotade på jobbet idag, att resa mig igen. Starkare än vad jag var dagen innan. För vi vet ju, att det krävs ju lite motgång innan framgången får plats att glänsa.

Kvitto på att kondition är en färskvara

Är inne på min 10:e vecka som skadad i Tibialis posterior. I sex veckor av dessa har jag legat på ca 20 % träning i kondition ( ett pass istället för fem) men har nu ökat försiktigt till tre igen, dock inte alls på samma intensitet (puls aktivitet) som tidigare. Min vilopuls har stigit med ca 12 slag på dessa veckor. Så det går fort att tappa flås och det är ett verkligt kvitto på att kondition är en färsk vara. Den centrala kapaciteten (tex hjärta, lungor) klarar sig dock bättre från uppehåll än den lokala kapaciteten (de arbetande musklerna). På ca en veckas uppehåll har redan den centrala styrkan försämrats. Så då gäller det att ha det mentala med sig, att inte skapa stress i kroppen och hitta alternativ träning. Bara för att en muskel är skadad, fungerar ju faktiskt flera andra.

Hur tar jag då min vilopuls?

För mig passar det bäst att ta den på kvällen när jag har legat och läst en stund och sedan ska sova, eller på morgonen med hjälp av min pulsklocka. Det är lite olika hur mitt liv ser ut med arbetstider osv. Jag drömmer ofta mycket precis innan jag vaknar, så min vilopuls är oftast högre än på kvällen, vilket är ovanligt. Det viktiga är att ta minst 3 dagar i rad och ur de dagarna få fram ett snitt. Vissa tar en hel vecka, det olika vad som passar individen, men man får då fram ett säkrare snitt. Det handlar om hur noga man vill vara och hur stor betydelse vilopulsen har för den träning man bedriver. För mig är det en riktlinje hur bra tränad jag är i min konditionsport.

Har ni koll på eran vilopuls? 

Tjejvättern 2011

Landsvägscykling 2011= 212 mil = glädje

Vägen till mitt mål, 250 mil på två hjul säsong 2011 har än så länge innehållit med mesta och lite till. Och mer väntar innan vintern lamslår landskapet med både kyla och snö.

Det är det som är det fina, att vägen till målet är lika viktigt och innehållsrikt som målet i sig. Något att tänka på i en prestationsinriktad värld. 

Landsvägscykling = glädje

Regn, vind och inga fötter. Det är det här som kallas kärlek.

Jag hade ingen känsel i mina fötter när halva sträckan var avklarad, på fullaste allvar. Regnet pressade sig in på den ångande kroppen och leran som skvätte från cykelhjulen gav mig "bruna hund sjukan" i ansiktet. Jag frös och svettandes om vart annat och fingertopparna var vita. Det var 74 kilometer på två hjul i ett icke önskvärt höstväder som blev målet idag. När vi var framme tittade min sambo på mig och sa med varm blick: Dina läppar är blå, älskling.. Det var många färger blandade på min kropp denna dag, men känslan var densamma som alltid när vi umgicks på två hjul.

Likt en skinande sommardag fanns leendena där, skratten och optimismen. Alla uppmuntrade vi varandra och gav varann en klapp på ryggen för att mäkta med att fortsätta. Idag söndag, var det säsongsavslutning med Örebrocyklisterna, en stor samling upprymda entusiaster som inte bryr sig så mycket om regn, vind och lite lort i ansiktet eller blandade färger på kroppen. Här vinner gemenskapen till medmänniskan och glädjen till sin vän som bär på två hjul.

Det är det här som kallas kärlek till sin sport.

Ett stort tack till Örebrocyklisterna för den här säsongen från mig & Håkan !

Att säga NEJ till rädsla

Känns som det var evigheter sedan. Ibland som det aldrig har hänt, den där olyckan. Men så satte händelsen heller aldrig riktigt något avtryck i mitt minne då jag bestämde mig från sekund ett att det inte fanns plats för ett sådant tankesätt  hos mig. Varför låta rädslan vinna över det jag älskar så mycket? En kväll i veckan hoppa jag upp på Kärleken nr 2 och då slog det mig att jag ännu inte cyklat ensam sen kraschen. Så det var väl hög tid för en premiär? Ni som cyklar landsväg vet vilken vinst man har genom att köra i en klunga eller om man är minst två som byter av. Jag hade definitivt glömt hur jobbig upplevelsen var att dra ensam, särskilt när det gäller ett tempopass som detta.

När kommer vilan, undrade jag? 

Aldrig,  om det man strävar efter, är ett högt snitttempo. 

Och känslan? 

Finner inte ord ...Ingen rädsla hälsade på den här gången heller. Tackar ödmjukast för den gåvan. 

Sträcka: 20 kilometer

Medelhastighet: 30.8 km/tim

Pulssnitt: 85.2 % Maxpuls: 96.7%

Nya oväntade träningsrutiner

Det som en gång kändes otänkbart blir nu verklighet. En av förändringarna i mitt liv är att minska dosen på idrottsarenan. Idag ligger jag på åtta pass i veckan: Tre styrkepass, två löppass och tre cykelpass, vilket blir ca 15 tim/v. Med de val jag nu gjort, skulle jag behöva dubbelt så mycket fritid, då jag även har ett arbete på 100 %.
Det blev att kapa och trolla lite med tiden för att nå till drömmarnas horisont, så min träning får stå över en aning. Till en början sänker jag till sex pass för att testa hur det fungerar tidsmässigt, vilket blir ca 8-10 tim/v. Känns bra, har ingen ångest eller tårar i ögonen, bara glädje och nyfikenhet inför framtiden. Och det är väl så det ska kännas, när valen man gjort slår rosa slag i hjärtat?

Rekordsnitt på 50 kilometers cykling

Fredagskväll och vi känner doften av grillarna som pyr ute på landsbygden. Folket har tagit helg, sitter i den varma kvällssolen och njuter av stämningen. Vi är tre stycken, min kära sambo, min vän Pernilla och så jag som smeker  fram över asfalten och njuter av vår kväll som vi valde att tillbringa på två hjul. Cykelpasset drog till med ett rekordsnitt för både mig och Håkan och jag kände mig fruktansvärt stark i kroppen. Ni vet, sådär oövervinnerligt stark.

Sträcka: 50 kilometer
Medelhastighet: 31.8 km/tim
Medelpuls: 79 % 

Jag ger mig själv 10 comeback poäng

Efter cykelolyckan blev det nattsvart både fysiskt och psykiskt men nu 17 dagar senare är jag tillbaka på banan igen. Gymmet har fått några besök och där är jag visserligen klen som ett tallbarr. Men träningsglädjen fanns!

Hur som, tillbaka till de 10 självutdelade poängen: Har trappat upp träningen genom att öka sträckan och plusnivåerna successivt. Lyssnat ärligt på kroppen som svarat otroligt bra. Bihålorna är dock inte 100 % och frakturen i ansiktet värker ibland så har därför varit försiktig med att lägga pulssnittet för högt eftersom jag är rädd att andningen kan få det jobbigt. 44 kilometers cykling, 4:30 minuters ombyte, 4400 meters löpning blev premiärpasset.

Cykling:                                                                    Löpning:
Sträcka: 44 kilometer                                              Sträcka: 4400 meter
Medelhastighet: 29 km/tim                                     Hastighet: 4:56/km
Snittpuls: 75 % av max Maxpuls: 88 %                Medelpuls: 84 % Maxpuls: 88 %

Det jag inte ser, talar mitt undermedvetna om

Nu så här dagarna efter " mitt grävande i källaren" förstår jag att en chock slog till efter olyckan. Visst tänkte jag på vad som "kunde hänt" men det slukade inte mina tankar.Vårt undermedvetna däremot, verkar alltid arbeta med det vi inte själva vill se. Drömmarna nätterna efter olyckan har varit intensiva och handlat om död, överlevnad och rädslor. Hemska fruktansvärda drömmar. Under mina promenader har jag  känt tårar vilja bryta sig loss, utan att jag kunnat sätta fingret på varför. Sen tittar jag på fotona och förstår verkligheten. Mitt undermedvetna har försökt att tala om för mig att jag befunnit mig i chock och att kontakten med mina känslor har varit svåra att nå. Det var inte fören mina färger börjande titta tillbaka jag kunde sitta ner och reda ut mina första dagar efter olyckan. Dagar som kändes som en stor degig klump i huvudet.

Jag tackar ödmjukt för min kontakt med mig själv och jag tackar ännu mer ödmjukt för min älskade sambos kärlek och hjälp. Mina vänner som hört av sig och min chef som stöttat mig genom att ge mig tid till tillfrisknande. Något jag alltid kommer lägga i minnet, är alla Era varma kommentarer och kärlek som skickats via bloggarna, från både nya och gamla läsare. Utan allt detta hade jag fortfarande irrat omkring och letat efter mina färger.

Hälsorapport 8 dagar efter cykelkraschen

Äntligen viskar mina färger "Hej" igen. Jag var djupt nere i källaren och grävde i flera dagar, utan nytt frisk syre och med stora grå väggar som mitt enda sällskap. Tungt, väldigt tungt, det påminde mig om närvaron av stressrelaterat utmattningssyndrom och det var ingen välkommen påhälsning. Som om något elakt "DET" hade klippt av samtliga nerver till min energidepå .

Men igår vände sinnet och gjorde sig redo för att andas på nytt. Mina skrapsår har läkt mirakulöst (tack för ett bra läk kött) och huvudvärken växlar istället för att vara konstant. Frakturen i ansiktet gör ont och känseln är nedsatt, har lite svårt att tugga och bihålorna ömmar, men svullnaden i ögat är borta! Ska på ett återbesök imorgon. Men framförallt, fylls mina celler med energi. Den energin, ska jag vara rädd om.

Jag sneglar på dig och känner längtan

Jag vill välja mitt liv och min verklighet. Jag vill välja möjligheternas och de oräddas värld även om den tar mig fram mot svåra etapper. 

Så när jag ser på dig väljer jag att känna längtan. Tänk att återigen få känna vinden tränga genom min hud för att blåsa liv och kraft  i mina starka cellerkroppar. Att få uppleva dofternas paradis växa genom mina lungor och att se asfalten som min vän istället för min fiende. En längtan efter en udda tvåsamhet på hjul som bygger på en kärlek av galenskap och ambitioner. 

När jag ser på ditt färgstarka "jag"  och känner denna kärlek betyder att jag inte är rädd. För egentligen, hade jag likväl kunna valt rädsla som min bästa vän, efter det mörker vi precis här och nu tillsammans passerar  igenom.