I hård, snöig vind på väg från affären en tidig julaftons morgon möter jag en äldre man med luvan högt uppdragen i nacken. Det syns att han fryser, precis som jag. Vi går över vägen precis samtidigt och vi möts på mitten. På ett långt ögonblick spricker hela hans ansikte ut i ett varmt leende. Båda ler mot varandra fast vi aldrig setts.
Det där leendet, blir ett av mina varmaste ögonblick på julafton. Spontant, varmt och medmänskligt. Det bästa av allt är att det kan vara julafton flera gånger om året, för såna ögonblick går att uppleva om och om igen. På riktigt.
7 kommentarer:
Vilket härligt minne mellan två medmänniskor!! Vackert! :)
Det VAR verkligen vackert!
Fint!
Sånt värmer hjärtat! :)
Sånt värmer hjärtat! :)
Kram Zillan
Mycket Henrik!
Skicka en kommentar