Nu blandas de blå haven snart med vita

Så små och nätta, men ändå så starka och livskraftiga. Ja, det är faktiskt sant, vitsipporna är blåsipporna hack i häl för att blanda sig med sina släktingar i ett hav av det vackraste som går att skåda med blotta ögat. Jag förundras av naturens möjligheter och livsenergi, allt är så rent och utan bekymmer och funderingar. Allt går ut på att växa och leva just nu. En filosofi vi människor borde ta tillvara på.

Så liten med ändå så stark

Nu vaknar de blå haven

Min vårlycka blev helt komplett när jag fann dessa dyrgripar under förmiddagen som för övrigt var färgad av små ihärdiga regndroppar. Så sent som i torsdags letade jag på “mina blom ställen” och då fanns inte ett spår av de fridlysta underverken. För underverk är vad det är, med sina blå och violetta blad som starkt trotsar den kalla luften i väntan på solen. Nu ber jag till vädergudarna att snön ska hålla sig borta så de blå haven får sprida ut sina rötter under ytan och förtrolla världen ovanför.

 

Kort och underbart vackert

Undrar om det finns en vårlycka som varar kortare än denna? I tusental slår de ut sina blad mot solen och sluter sig envist när regnet kommer. I ett hav av gult, blått och vitt kommer de snart pryda våra parker. Då gäller det att vara med, för just den vårlycka går fort. Jag har hittat de första våghalsade blommorna och nu ser jag förväntansfullt fram emot att träffa hela kära släkten.

Jag lånar flyttfåglarnas livsfilosofi för en stund

Tre dagars ledighet från träning och “måsten” och jag har också verkligen haft semester på riktigt, det var länge sedan jag kopplade av så helt och fullt. Samlat kraft och umgåtts med min kärlek där vi hoppat mellan kartonger och möbler. Jag som tycker om att ha ordning i hemmet, har älskat kaoset. Ibland är det nyttigt att utsätta sig för sin motsats, bara för att se om man klarar av att hantera det.

Har däremot tillåtit mig funderat lite på vad jag verkligen vill göra i mitt liv, om det är så att jag går omkring och “önskar” eller om jag verkligen “tar saker till handling”. Vågar jag verkligen satsa eller viker jag innerst inne hän för tryggheten och fegar? Gör jag allt jag kan för att förverkliga mina ambitioner eller väntar jag på att någon ska göra jobbet åt mig? Lever jag i landet som står för begränsning eller i landet för möjligheter?

Att vara sann mot sig själv, våga titta på drömmar och ambitioner, är nyttigt för att leva i nuet och inte för mycket i framtiden. Livet är så fullt av möjligheter, allt vi egentligen behöver göra är att låta dom flytta in, låna dom över en tid, ta dom till verklighet för att sedan hitta nya. Så i takt med att flyttfåglarna flugit långväga för att låna ut sitt sällskap över en tid, ska jag hitta mina möjligheter och ta dom till handling, innan deras sällskap försvinner.

Vissa pussel är enklare än andra

Jag är glad att jag fixar läsa en instruktion för att sedan sätta ihop pusselbitarna till en fungerande och möbel. Alldeles på egen hand med diverse verktyg och muskelkraft om så behövs. Faktum är att en så till synes så enkel sak, stärker självförtroendet och ökar på självständigheten. 'Jag kan själv' är inte alltid rätt, då man ibland måste svälja stoltheten för att be om hjälp i många olika situationer, men just i detta läget fixar jag plocka ihop alla bitarna utan att det blir kaos. Och det är betydligt enklare än att lägga det utmanande livspusslet.

Vita vindsväggar och jag klarar vad som helst.

Det är något speciellt med vindsvåningar. Som att kliva upp från mellanläget till toppen av alla möjligheter. Kommer trivas här, där jag får smyga omkring omgiven av vita väggar. Det blir en bra plats för såväl återhämtning som kreativitet.

Kraften kommer inifrån sägs det, men med en god energi utifrån växer sig kraften ännu starkare. Nu kan precis vad som helst hända, jag står med ena foten på okänd mark som viskar: Kör! Den andra foten står säker mark och säger: Törs du verkligen? Själv säger jag: Vad har jag att förlora?

Tvåhundratusen kilometer kärlek

Jag behöver varva ner. Varit ett tempo långt över hastighetsgränserna sen nyår, så nu dras det i handbromsen så jag slipper krocka med mig själv. Ingen träning på tre dagar, inga tankar på planering om vad som ska göras när eller hur.

På schemat står bara massa KÄRLEK med stora bokstäver. Imorgon går äntligen lasset till ett nytt gemensamt hem med min kära sambo Håkan. Nu tänker ni: Hur sjutton kan en flytt vara nedvarvande? Men faktum är, att med mitt livstempo kommer det bli rena semestern, att 'bara få' flytta och inte göra någonting annat.

Jag ska endast vandra på kärleksstigarna för att få tusentals kilometer av kärlek in på kärlekskontot. Längtar.