När våren exploderar följer jag efter samtidigt som jag önskar att du också får en explosion.

Det är något med all denna växtlighet som exploderar i naturen just nu. Det är som om rötterna rycker i mina fötter och talar om för mig att det är dags att vakna. Dags att förverkliga mina ambitioner, våga satsa och sluta begränsa mina val som ibland är inlindade i en dimma av rädsla. För egentligen, vad har vi att förlora?

Jag träffar ofta människor som säger: 'Jag ska eller jag skulle vilja'. Så avslutar dom med: 'Men inte just nu eller det går inte'. Jag vill ta dessa människor och ruska liv i dom precis som våren greppar ett stadigt tag om mig. Jag vill tala om att allt är möjligt och att vi alltid har ett val. Ge dom livet så att de kan åldras med ett leende på läpparna och tänka: Jag gjorde det! Istället för att låta bitterheten vinna och säga: jag skulle ha gjort, men vågade inte.

Så ta fart, fundera på vad som är viktigt för just dig och vilka ambitioner har du med ditt liv. Och om de där sakerna du så gärna vill göra, ej finns inom räckhåll, se till att flytta kappsäcken lite närmare för var dag. Plötsligt står du där, framme vid målet som en vinnare. Den känslan, mina vänner, slår allt.

Vill ha fler sniglar i mitt liv. Eller iallafall farten.

Jag satt och tittade på Dig för nu några veckor sedan, det var på den tiden då inte ens tussilagon hade slagit ut. Du var inte alls medveten om min närvaro medan jag var högst medveten om Din. Dina långsamma balanserande rörelser fascinerade och skrämde mig på samma gång. Jag ville lyfta upp Dig och ta Dig till Ditt mål så det slapp gå så olidligt långsamt. Men vilket mål? Och vem hade talat om för mig att Du hade bråttom?
Tillslut rör jag vid Dig och snabbare än ett ögonblick försvinner Du för att söka skydd. Jag flyttar Dig till en säkrare plats, så ingen ska trampa på Dig. För Du ser ju inte, när omvärlden kommer farandes. De ser kanske heller inte Dig eller så ser de Dig, men tänker: Du betyder ingenting, Du är bara en snigel.
En kär väninna frågade mig för några dagar sedan: Om du var ett djur, vad skulle du vara då? Jag svarade: Jag är en fågel, men skulle vilja vara en isbjörn. Den symboliken är skrämmande. En fågel flyger snabbare än vinden och en isbjörn är en av världens tåligaste och starkaste djur. Men nu så här i efterhand, inser jag det skulle vara bra för mig att för en tid leva i sniglarnas värld. För tänk att slippa stressa, att inte behöva röra sig fortare än vad som krävs just då och kunna krypa in under ett skal när fara hotar. Jag skulle dock hoppas att det fanns en skyddande ängel som flyttade mig till en säkrare plats när dödsanden närmade sig mig med stora steg.
Konsten är att leva långsamt med fart och energi, att se världen förändras i den takt som blir behaglig, att njuta och slippa känna oro för vad som sägs och händer i ens närvaro. Att ha det det som vi alla eftersträvar inom räckhåll, harmoni och balans. En snigelvärld helt enkelt. 

När två världar slåss om min närvaro

Kraften drogs blixtsnabbt undan från mina ben och jag slog hårt och brutalt i backen. Det gjorde ont, väldigt ont. Egentligen passerade jag förbi varningsskylten om branten för några veckor sedan, men det gick lite för fort så jag hann inte läsa och tyda alla bokstäver. Inte lätt, när tempot gick i världsrekordfart på 100 meter. Inte ens Usain Bolt hade hunnit med.

Fallet dämpades som tur var av mina ovärderliga solstrålar som tog emot mig i sina kärleksfulla armar. De där solstrålarna som finns runt mig i levande form av vänner och en älskad sambo. Tänk att den där hjälpen kom i precis rätt ögonblick, som om att den redan visste att jag inte skulle få ihop alla bokstavskombinationer på den där skylten.

Så här dagarna efter står jag med ena benet i skuggan och ena benet i solen. Bara för att få känna lite extra på de två världar som slåss för att vinna min närvaro. Själv har jag redan utsett vinnaren och det är också det som gör mig till en vinnare. Av motgångar blir man stark, av smärta blir man tålig och av misstag blir man klok. Ge mig allt så ska jag ge det vidare, så kan vi alla snart stå i solen och titta på när skuggan passerar. Förbi oss.

Idag avsäger jag mig från besök av mina stresspöken. Ni är inte välkomna.

Då sitter jag här på tåget igen. I Stockholm väntar omtentan till Träningsinstruktör på SAFE och jag ber att stresspökena inte besöker mig idag. De stjäl mina kunskaper, förvandlar dom till ingenting, för att sen slänga dom i ett stort, svart hål. När jag sitter där i lokalen har det jag lärt mig, druknat i stress och prestation. Har funderat på sista tiden hur det kommer sig att jag, som inte haft svårt att studera tidigare i livet, plötsligt känner mig som en vilsen förstaklassare. Jag rotar kring en teori och till den återkommer jag. Men nu är nu och det viktigaste är att hålla de som hemsöker mig på behörigt avstånd. De där hemska stressmonstren.

Nytt tvåsiffrigt PB i Jägarvila

Från en magisk gräns till en annan i min värld som ibland består av jakten på träningsendorfiner. Med skakande ben och muskler som vrålar efter syre, tog jag och min kropp idag steget över till min drömnivå i Jägarvila. Sluttiden blev ett två siffrigt belopp istället för ett och jag tänker medan jag kämpar mot syreskulden:   

Tänk vad man klarar att toppa sin limit, om man bara vill. Tänk att man klarar att ta sig förbi den nästan olidliga smärtan och över på andra sidan, om man bara bestämmer sig för att så ska ske. Jag vet att inom mig finns en vilja av järn, allt jag behöver, är att hitta de verktyg som kan ta mig dit jag vill . 

Idag hittade jag verktyget och jag lovar er, det är bara början.

Slutresultat: 10:24

Jag faller pladask för" Coconut Tree/Mohombi ft. Nicole Scherzinger

Det är väl producerat och innehåller en text som får mig att skratta högt och det är oerhört säljbart. Själv går jag de senaste dagarna och nynnar på melodin samtidigt som jag hör det svenska stjärnskottet Mohombis lite barnsliga; varma röst tillsammans med snygga Nicole sjunga om sex och ännu mera sex. Det funkar och det kommer att funka som en sommarhit. Låten klättrar på listorna med all rätt, i sin hela enkelhet och sexighet.

Dålig uppladdning ger uselt resultat och det sker på bara ditt ansvar

Man lär så länge man vill lära och jag är riktigt besviken på mig själv idag, då jag verkligen inte gjort allt för att prestera som jag önskat. Så varsågoda att läsa om mina misstag för likväl som jag klappar mig på axeln vill jag ibland också slå.

För lite sömn pga av en mage som fått några handfulla smågodisar en fredagkväll ( jag kan inte äta smågodis, får så ont i magen och ändå gör jag det??) Ett mål mat för lite innan mitt pass idag och så  lite vätskebrist på det? 2-3 kilometers uppvärmning inför ett kortlopp är vad jag brukar köra, men la mig på en alldeles för hög intensitet (snitt 79 % ??) Och så tror jag att 3000 kilometer ska flyga fram? Hur tänkte jag egentligen? Jag gav verkligen inte min kropp en chans att prestera efter förmåga och önskemål, jag kan ju så mycket bättre.

Sista 1000 meterna i det medelsvåra spåret var en enda stor helvetesplåga då jag tvärstoppa i spåret. Det har inte hänt på väldigt, väldigt länge och det var en otäck känsla. Hade ingen orka att öka, knappt att ta mig i mål. Illamående och fly förbannad är två bra ord, jag ville kräkas men kunde inte, gjorde faktiskt ett försök att trycka ner fingrarna i halsen efter målgången med kramp i magen och illröda kinder.  

Det som tar mig vidare i denna resa, är läxan jag lärt mig. Om jag ska ut och maxprestera i spåret, ät och sov efter alla dess gyllene regler och värm upp efter förmåga, överprestera inte. Allt det där vet jag ju utan och innan, men ändå gav jag mig inte det....? För visst är det märkligt ändå, att vi vet vad som krävs för att lyckas och ge oss det vi vill i livet, men ändå ger vi oss själva bara hälften. Som att lägga ner hjärta och själ på ett fint omslag men när locket tas av från presentasken väntar där ingenting av värde. 


Uppvärmning: 3000 kilometer 79,1 % Maxpuls: 84.7 %

Lopp: 3000 kilometer snitt 90.2 % Maxpuls: 94 %    Tid: 13:18

Totalt inkl uppvärming/lopp/nedvarvning: 7.5 kilometer